Gotlands läns nya tidning – 2 mars 1860, sida 3

na dryck SILäLKTL o11179 4 ILLA: Hvarjehanda. — Den Tyska Jägargossen. Vid södra Preunssens organisation, hade, ibland andra Kongl. ofsicianter, äfven en tysk underjägmästare blifvit flyttad till det förra Pohlen. En afton skickade han sin son, en fjortonårig gosse, med bref till ett närliggande posthus. Då gossen skulle bege sig hem och endast var 300 steg från sin fars hus, såg han något sitta på vägen som han i början ansåg för en hund. Månan kastade ett matt sken på vägen, snön glittrade, det var en förskräckligt kall natt, gossen trädde ännu några steg närmare, och igenkände — en varg. I sin barndom hade han ofta hört berättas, att, när man åtföljdes af en björn, det var bäst att kasta sig på marken och låtsa sig vara död. I ångsten trodde han på samma sätt kunna skydda sig för vargen, och kastade sig till jorden. Vargen nalkades i hast med långsamt betänkliga steg, stannade och vädrade på honom. Gossen rörde ingen lem. Nu gick vargen omkring honom, stannade vid fötterna, började lukta på honom, och här och der röra honom med nosen. Öfverallt råkade han på kläderna. Han skred allt högre och högre emot hufvudet, och stötte nu på nacken. Han slickade, han pustade, han klippte med läpparne, saliven rann ur gapet i gossens halsduk. Slickningen blef lifligare, pustningen häftigare och rofgirigare. Nu trampade vargen ut med tassen, så att han hade gossens hals emellan sina begge framtassar. Död eller lif, tänkte gossen! Hastigt som en blixt fattade han vargen vid begge framtassarna, drog honom nära intill sig, sprang upp, och bar sin hungriga gäst på ryggen. Vargen ville bita; men gossen drog honom så tätt intill sig, att han icke hade rum dertill. Nosen låg nära intill gossens venstra kindben; den skarpa, torra, tungan, hängde nära vid hans mun; vargen rosslade, som om halsen varit tilltäppt, han kratsade med sina baktassar igenom gossens både stöflor och strumpor så att han blödde. — Far, Far! ropade nu gossen, när han lyckligt kommit till gårdsporten. — Far, Far, för Guds skull, Far — upprepade han i en förskräcklig ångest, emedan ingen hörde honom. Porten ar innantill riglad, och alla sofvo i huset. Han hade uttömt sina krafter; bulta kunde han icke, emedan han ej hade någon hand fri, och med foten tilltrodde han sig icke att stöta på porten, emedan han fruktade att förlora jemnvigten och falla omkull. Ändtligen stötte han baklänges sin gode vän vargen emot dörren. Vargen tjöt — alla hundar foro opp; Tyras, Diana, m. fl., alla voro på en gång på platsen. — Far! ropade gossen under hundarnes skällande, för Guds skull lät opp, jag har en varg lefvande. Nu hörde den gamle underjägmästaren, och den omtänksamma modern var redan på gården och öppnade porten; fadern hade redan fattat sin lodbössa.