Gotlands läns nya tidning – 24 februari 1860, sida 3

sor, revisioner, m. m., utan dessa statliga staber af embetsmän och nästan utan alla eller med högst ringa afgister. Hvad, skulle man ha svårt att finna förmågor att åstadkomma dessa tal eller föredrag eller lida brist på tanke-ämnen? Ingalunda; det vore att nedsätta oss sjelfva alltför mycket och att inskränka det oinskränkta eller tankens rymder! Nej, nej; blott något hvar ville lägga bort den ,högre pretentionen, denna lilla högfardsdjefvul, som störer all frid och oskyldig glädje på jorden. Det förstås, att föremålen för dessa offentligt anställda tanke-lekar skulle väljas blott bland allmän-fattliga, samhälls-nyttiga och sedliga ämnen, och att allmänna humaniteten måtte bjuda det de föredroges och afhandlades inom gebitet af det skickliga, om möjligt lifligt och intressant, till glädje och lärdom för åhörare och åhörarinnor och till spridande af ädel sinnes-odling samt till stärkande af fosterlandskänslan. Utom det att dessa samtal isak skulle inom den enskilta förbunds-kretsen verka lifvande, skulle det offentliga uppträdandet i tal och diskussion vänligt sammansmälta samhällsklasserna derigenom att de särskilta embetena eller stånden sålunda finge tillfälle att ådagalägga sina egendomliga kunskaper, svårigheterna af sina värt och tydligen visa deras vigt och värde för samhället i allmänhet. Intet är nu allmännare än att den ena samhällsmedlemmen icke alls känner den andres insigter och åligganden och derföre ensidigt och argt ringaktar både honom och hans embete eller sysselsättning, en stygg känsla som är moder till ståndshat, klass-högfärd och samhällets vantrefnad. Utan denna kristliga medkänsla för hvarandras bördor och värde i samhällsordningen blir af de samboende menniskovarelserna alldrig ett samhälle i rätt mening. Tydligt är ock att sådana, enskiltare eller offentligare, möten, berättelser och föredrag derjemte skulle hos alla klasser utbilda samhällsbegreppet, genom diskussionen bereda insigt och utveckla omdömet om allmänna förhållanden samt uppöfva förmågan att i ord kläda sina tankar, så att ej, såsom nu ofta, rådstugan är tom, presten och domaren stapplar på målet och riksmötet saknar öfvade talare i våra vigtigaste samhällsangelägenheter, och att conversationen saknar en behagfull ledighet. Sålunda skulle ju många anlag väckas, flera förmågor till samhällets nytta utvecklas. Ja, hur samhällslifvande och nyttiga kunde då ej sådana möten och föredrag blifva! (Forts.)