Gotlands läns nya tidning – 24 februari 1860, sida 3

——4 —— — — — Under denna sin vistelse i den skånska hufvudstaden, lemnade han dagligen företräde åt både höga och låga af provinsens inbyggare. En dag kom en äldre vördnadsvärd man okallad in i mottagningsrummet och helsade mycket bekant. Den fremmande var klädd i sina svarta kläder och hvit halsduk. Han var temligen korpulent till vexten, med ett fylligt välmående ansigte, omgifvet af silfvergrått hår. Han hade en högst rörlig uppsyn och förrådde en viss liflighet i alla sina rörelser. Med en lätt böjning på hufvudet nalkades han Kungen och sade: — Majestätet känner väl inte igen mej, ty många räder ha blåst sen vi sist råkades, skulle jag tro. Kungen hade från första stunden allvarsamt fixerat den fremmande, men vid de sista orden räckte han honom handen och yttrade med vänlighet: — Välkommen min kära Svenson! Det var glädjande att få se dig ännu en gång. Det är bra längesedan jag hade det nöjet, och det var nära att jag icke hade känt igen dig; så förändrad har du blifvit . . . När var det vi sist råkades? — Det var sommaren 1824 på Beckaskog; men Majestätet hade då så mycket att pyssla med sin unga drottning, att vi inte mycket fingo språkas vid, kantänka. — Många år ha förflutit sen dess. — Inte var det i går ... Allt har likväl gått bra i lås sen den tiden. Vi ha stigit i