Gotlands läns nya tidning – 10 februari 1860, sida 3

nom till ett ordentligare lefnadssätt: han var di för hennes oro. En afton i Oktober månad kom Bernard åte vid elfvatiden hem från cafe Berey. Jag var iu nu vaken och hörde hur han inträdde i rumme gnolande på en munter visa. — God afton, min vän, — sade han, förgäfve försökande att göra sin hållning säker. Den unga frun svarade ingenting, tydligt kän pade hon med ett fast beslut. Ändtligen had hon dock åter hemtat sig så mycket att hon kur de tala, och fattande sin druckne mans hand, fö de hon honom fram till den lille Gustafs vagg och sade med en beslutsamhet, som kom mi att bäfva: — Hör på hvad jag nu har att säga dig, Be nard: det lefnadssätt, som du sedan några mån: der fört, ruinerar oss och dödar vär och vårt barr lycka. Men det är en långsam qvalfull död, ja vill icke lida dessa dagliga marter, derföre Svi jag att nästa gång du kommer hem i det tillstån hvari du befinner dig, skall jag störta mig, jemt mitt barn, i kanalen! Vid denna hotelse greps jag af darrning, t jag kände den unga fruns energi och Bernärå biörutliös svaghet. IIustruns ord äte dock h gjort ett visst intryck på honom, han lofv: de att bättra sig, och de två följande dagarr gick också allt förträfstigt. Bernard kom direkt hem, då han lemnade byrån, och lyckan synte åter ha flyttat in i det lilla huset vid bouleval Bourbon. Men hin onde släpper ej så lätt sitt rof. Den tredje aftonen möter Bernard, då han ko ifrån byrån, några af dryckesklubbens ledamöte som drogo honom med sig, och efter att ha til bringat en god del af natten med dessa vildlje nor kom han hem mera öfverlastad än någonsi Den unga frun sade ingenting vid hans intr de i rummet; tyst satte hon ljusstaken, som he hållit i handen, på bordet och gick innan de bestörte mannen hunnit framstamma ett ord fra till vaggan och ilade sedan snabbt som foge utför trappan med barnet i sina armar. Den lycklige Bernard utstötte ett genomträngande sk och rusade efter henne. Men hon hade ett s betydligt försprång, att han ej ankom till kanal förrän i samma ögonblick som hon kastade barn i vattnet; men knappt hade hon gjort det, innhon rusade hemåt, tydligt gripen affasa öfver s förfärliga gerning. Det var i Oktober månad oc redan ganska kallt, men Bernard störtade s dock utan en sekunds tvekan i vattnet, fattar tag i den lilla, som af sina vida nattkläder hi drats från att sjunka och simmade med hono i land, der han darrande af köld och glädje tryck en kyss på det räddade barnets mun; men plöt ligt ryggade han förskräckt tillbaka. I ställ för barnets rosenläppar hade han mött nosen I deras gamla katt, som, inlindad i den lille Gi stafs kläder, genom ett gladt jamande tackac sin bestörte husbonde för sin räddning ur d kalla badet. Öfver denna till komedi förvandlade tragedic vidare gång tiger jag, som läsaren lätt kan tänk sig den sjelf; nog af, Bernard blef derefter de solidaste äkta man och Amelie den lyckligas hustru. Hon kom aldrig mera i tillfälle att klag öfver sin mans sena hemkomst om aftnarna. Ha