Gotlands läns nya tidning – 10 februari 1860, sida 3

Hvarjehanda. En sällsam kur. (Berättad af en i Paris vistande landsman.) Under de första veckorna af mitt vistande i Paris kom jag händelsevis att bo i ett litet trefligt hus på södra ändan af boulevard Bourbon. Jag hade utsigten öfver Arsenal-Kanalen och en del af Mazastorget, kändt för det stora derå uppförda cellfängelset. Från Arsenalskanalen till gatan de la Contrescarpe gå två små kanaler, vid hvilka tvätterskorna under skratt och sang pläga förrätta sitt arbete. Mitt värdfolk var ett ungt, nygift par, hvars hela familj bestod af en liten, fyra månader gammal rosenkindad gosse, både fadrens och den vackra modrens afgud. Herr Bernard — detta var den unge äkta mannens namn — var employc i Finansministeren och den lilla frun dotter till en hederlig kryddkrämare från Marois-qvarteret. Hennes hemgift hade bestått i ett par tusen franes årlig ränta, och på detta sätt lefde de begge unga menniskorna med en årlig inkomst af 3 till 4000 francs ganska lyckligt och beqvämt. Ty så vacker den unga frun än var, stördes deras äktenskap dock aldrig af dessa scener, som inom många pariserfamiljer höra till ordningen för dagen, tills man slutligen ömsesidigt sarrangeratsig, hvilka betyder så mycket som att man gifvit hvarandra tillstånd att handla och lefva efter behag. Men man känner all sällhets förgänglighet och alla Amodei frestelser! Bernard sammanträffade en dag med några ungdomsvänner, som tillhörde en å caftet Bercy organiserad klubb. Desse öfvertalade honom att öfvervara en sammankomst, på hvilken det dracks mycket Iaut Sauterne och der det spelades domino, i hvilket förskräckligt tråkiga spel fransoserna synas söka en ersättning för många andra förbjudna tidsfördrif. En ungkarlsklubb är en mycket farlig klippa för en äkta man; minnen och vanor dyka här ånyo upp, och värdshuslifvets förledande inflytande gör sig på nytt gällande; också dröjde det icke länge innan cafe Bercy blef det hem, dit Bernard flyktade, så fort hans arbete å byrån var slut. Amelie, den unga frun, var otröstlig öfver sin mans förändring, ty icke nog att han tillbringade alla aftnar utom hus, hände det fler gånger i veckan att han kom rusig hem. Mitt rum var endast med en tunn vägg skildt från det unga parets sängkammare; jag kom således ofta i tillfälle att blifva åhörare af moralpredikningar, som i saltaktighet och uttryckens kraft godt kunde mita sig med Bossuets. — Men — consuetudo est altera natura,) som latinaren säger. Hos Bernard hade källarlifvet redan blifvit för mycket andra naturen, att hans hustrus föreställningar skulle kunna återföra ho) Vanan är andra naturen.