de fremmande herrarne. Det hela var således ganska inbjudande, hvarföre våra fremmande, som voro betydligt trötta af färden i skogen, genast satte sig ned på husets enda soffa. Skogvaktaren, eller Svenson, såsom vi hädanefter städse vilja kalla honom, drog genast af sig den länga tröjan, hvilken han hängde upp öfver spiseln. Han gick sedan bort till hustrun och nöp henne litet i kinden, under det han med glad röst sade: — I dag ska du se att jag gjort en dråplig färd i skogen. Först klämde jag en Jösse och sen skjöt den der unga fina herrn en Mickel; något som heter duga, skulle jag tro . . . Du skall veta och begripa att vi nu ha fremmat af första sorten; sjelfva de kungliga från Beckaskog, kantänka. Tag derföre fram litet att bita på, ty skogen suger värre än en blodigel, skulle jag tro. — Inte ha vi något för så fint folk, — anmärkte hustrun och reste sig upp. Vi behöfva icke heller mera än ett glas vatten, — genmälte prinsen. — Först det ena och sen det andra, sa flickan om kyssen, och så säger jag i denna sak, — svarade Svenson. — Ilerrarne behöfva nog en knapp i västen, skulle jag tro; men jag förstår godt hvarför de säga nej. Det är nu så bestäldt här i verlden, att herrskap fått den dumheten i sin skalle, att sämre folk är orenliga af sig, och derför våga de inte att förtära något på sådana ställen; men det ska jag säga, att sådant är onö