deremot till sitt yttre icke särdeles inbjudande. Det var en vanlig torparckoja i gamla stilen, grå och mossbelupen på alla kanter, med ett stort takfönster åt solsidan. Grefven studsade vid anblicken af den ruskiga boningen. Han förlorade genast matlusten och ville helst stanna utanföre, men detta lät sig icke gerna göra, ty Prinsen trädde helt ogeneradt in genom den låga dörren, och grefven var således nödsakad att följa. Hans anlete klarnade dock betydligt vid en blick på föremålen derinne. Stugan var rymlig och ljus samt snygg till sina minsta delar. Golfvet var beströdt med fin sjösand och färskt boklöf, som spred en angenäm ånga i rummet. De gula furuväggarne voro blankskurade, här och der behängda med skjutgevär, jagtväskor och namnsdags-tablåer, utsirade i alla regnbågens färger. I ena hörnet stod en stor säng, med ett rosigt sparlakan som räckte från taket ända ner till golfvet. Öfver spiseln voro några hyllor fullsatta med skinande koppar, tenn och stora porslinsfat. Den prägtigaste möbeln var likväl en blåmålad klocka, som hade sått säte och stämma vid sjelfva bordsändan. Just som våra främmande inträdde, började klockan att slå tolf; och för hvarje slag framkom en liten gök och ropade sitt kuku så att det klingade gällt i den låga stugan. På en bänk vid sidan af bordet satt en ung rödblommig qvinna och sydde, medan en liten knubbig flicka satt på golfvet och gapade af förvåning vid åsynen af