och lyssnade med förtjusning till de tusentals foglar som qvittrade i trädens kronor. Efter ett par timmars väntan fick Prinsen äntligen sigte på räfven och fyrade af. Mickel stupade genast öfverända och reste sig aldrig mera, till outsäglig glädje för Prinsen , emedan det var den första räf som han skjutit. — Herrn var mej en baddare till att träffa på rätta stället, — yttrade Svenson, då han fick se den blödande räfven. — Skottet har tagit ackurat i hjertgropen — ett skott som heter duga, skulle Jag tro ... Nu kunna herrarne följa med till hemmet, så skall jag bjuda på det lofvade ölet, som är bra tunnt, ty vi bo för nära bäcken, ska j begripa. — Olet bryr jag mig fn om; men hade du något att äta skulle jag gerna göra sällskap; jag är hungrig som en varg, — svarade, grefven. — Och jag skulle gerna vilja ha ett glas vatten, — inföll Prinsen. — Jag tänker att mor kan bestå oss både det ena och andra, — sade Svenson, hvarefter han svängde räfven med ett lätt handtag på ryggen och satte i gång, så att det prasslade i skogen. De båda herrarne följde stillatigande efter. Skogvaktarebostället hade en ganska vacker belägenhet, der det låg på en slätt i skogen, omgifvet af en åkertäppa som skiftade af ypperlig råg, korn och potatis. Sjelfva stugan var