Gotlands läns nya tidning – 13 januari 1860, sida 3

och Broadhurst inträdde, hållande hvarandra i handen. ,Allt är glömdt, sade Longmore; han omfamnade sin syster och skyndade derefter till sin dotter samt slöt henne till sitt hjerta; sedermera räckte han hjertligt handen åt den unge Broadhurst. Man hade aldrig vågat hoppas en så fullkomlig försoning. Longmore hade i ett ögonblick lösslitit sig från alla sina misantropiska ideer. Till följe af den glädje, som bemägtigade sig allas sinnen, hade man helt och hållet glömt bort middagen. Men snart visade sig på bordet kalkon, roast-beef, plummpudding, tårtor och kakor, en ypperlig måltid. Fru Banford triumferade och Maria var lycklig; den unge Broadhurst och hans far kände sig också lyckliga. Hvad herr Longmore beträffar, så hade han aldrig synts så liflig och belåten. I ett ögonblick hade han återvunnit hela sin fordna, naturliga glädtighet och godmodighet. Han log och skämtade med en ung mans hela liflighet. Slutet på vår berättelse kan hvar och en föreställa sig: Longmore inträdde åter i besittning af sin egendom, fortsatte sin fordna handelsrörelse, uppsökte åter de gamla vännerna, som han hade dragit sig ifrån och gifte sin lyckliga dotter med den unge Broadhurst. Hvad var egentliga orsaken till den hastiga försoningen? Det var Guds ord, som de båda antagonisterna hade hört förkunnas i jubottan. SLUT.