Gotlands läns nya tidning – 13 januari 1860, sida 3

Under afhörandet af detta samtal hade Longmore bleknat. Han dignade ned på soffan, stödde sitt hufvud emot bordet och förblef några ögonblick ett rof för en krampaktig skakning. Sedan reste han sig upp, gick in uti rummet, der Broadhurst var, och räckte honom handen: Jag har hört, sade han, ,hvad ni nyss yttrade och jag tror er. Advokaten betraktade honom ett ögonblick med stum häpnad, derpå utropade han: — Gud vare lofvad, allt är då glömdt! — Ja, allt är glömdt, upprepade Longmore. — Nu äter ni middag med mig, sade Broadhurst; jag har så mycket att säga er. — Nej, invände Longmore, vi kunna icke äta middag här; kom ihåg i hvilket tillstånd vi hafva lemnat min syster, vi måste återvända till henne. — Bra, bra, sade Broadhurst, och en stund derefter inträdde de båda fienderna helt vänligt uti fru Banfords boning. Maria hade hängifvit sig åt den djupaste smirta; den unge Broadhurst var hos henne, höll hennes hand och försökte att trösta henne. Fru Banford, som en stund gått af och an i en pinsam oro, hade slutligen kastat sig i en länstol, der hon nu satt. En af hennes grannar inträdde tillika med sin fru, och båda två anade, vid första ögonkast, hvad som förefallit. Det herrskade en djup tystnad i hela huset, en sorglig tystnad. Plötsligt ljöd ånyo ringklockan i portgången. Maria utstötte ett skri af förskräckelse och fru Banford rusade ut i förstugan. Porten öppnades och Longmore