Gotlands läns nya tidning – 5 januari 1860, sida 2

Ilon hade just slutat sitt arbete, då en vagn stadnade framför dörren. En ung man med ett behagligt utseende steg ur och, i det han vördnadsfullt närmade sig den unga flickan, bad han henne förlåta det uppdrag han hade att verkställa. — Ni är således herr Broadhursts biträde, sade mamsell Maria, i det hon med öfverraskning förnam den unge mannens behagliga sätt. — Jag är hang son, svarade han med en bugning. — Det gör mig ondt, inföll hon, och jag skulle för er egen skull önska att ni kommit hit i ett mera hedrande ärende. — Mamsell, utropade den unge mannen i en öm och allvarlig ton, jag förstår allt det obehagliga för er i denna affär och jag beklagar utgången af densamma. Mamsell Longmore svarade med tårar i ögonen, att Gud nog en dag skulle låta rittvisan komma i dagen. — Det är naturligt att ni tänker så, sade den unge mannen med rörelse. — Ja, naturligt, ty ifrån min barndom har jag känt till detaljerna af denna affär. Ar det då någonting så utomordentligt, om min far skulle ärfva en man, hvars förmögenhet och lif han räddat? — Förmigenhet och lif? utropade herr Broadhurst. Huru då, detta factum har icke blifvit omtaladt under processens gäng.