Gotlands läns nya tidning – 2 januari 1860, sida 1

WISBLT den 30 December. Med blixtsnabbt och oafbrutet lopp bortföras vi öfver tidens haf hän mot evighetens gräns! Så har åter ett år gått till ända — inom kort har 1859 sjunkit i oändlighetens graf. Blandade känslor bemäktiga sig själen vid ett årsskifte, vanligen gripes den af vemod; tanken hvilar än med sorg och än med fröjd vid det flydda och än med hopp och än med bäfvan vid det kommande: obeveklig står det förflutnas engel, framtiden likaså — det skedda kan ej ändras och af den mörka slöja som höljer framtiden kan ej den dödlige lyfta en flik. För hvar och en enskild bar det tilländalupna året mycket i sitt sköte — vare sig af fröjd eller smärta — säkert båda delame; — ja, för mången blef det för hela lifvet afgörande; men af gemensam djup och sorglig vigt har det år, som nu tillryggalagdt sin bana för hela Svenska Folket varit, ty under loppet af detsamma har en ädel, älskad Konung slutat sitt jordiska hf; vid den vise och milde konung Oscars sarkofag har det gjutit en uppriktig smärtas och saknads bittra tårar, ehuru hvarje honom älskande och tillgifvet hjerta derjemte fröjdades öfver den ljufva vissheten att, löst från de jordiska plågornas tvång, hans rena ande, frälst, lycklig och fri gått att i odödlighetens land, ljusets saliga rike njuta en evigt ovansklig sällhet, mottaga en oförgänglig krona, en evig spira, en konungamantel oändligt herrligare än alla jordiska konnngadrägter och den fridsälle Konungen af Fridfursten sjelf smyckas med den oföränderliga fredens sköna palm. Men äfven af fröjdfull vigt har det flydda året för Svenska folket varit, ty hvarje fosterländskt hjerta har lifvats af stora och herrliga förhoppningar i det den dyre hädangångnes son, den unge och kraftfulle Carl XV bestigit hans thron; skäl till dessa förhoppningar har fosterlandsvännen, ty vid mer än ett tillfälle har Konung Carl visat att Sveriges ära och välgång ligga hans hjerta nära. Matte konungarnes Konung i rikaste mått öfver den älskade unge Regenten ut