Gotlands läns nya tidning – 9 december 1859, sida 2

svep ett kläde kring dig, så att du kan smyga dig med mig ut ur detta sördömda näste. — Men hur skall det gå till, när jag tänker påt, att komma ut öfver bryggorna för vaktens skull? — Fördömda prins, om jag hade dig på ett godt ställe i skogen och finge krossa din nedriga skalle med denna knytnåfve! — Men vänta barn. Du skall få taga på dig mina kläder, så kan du lätt smyga dig ut. — Ja, det var klokt tänkt. — Då kan du springa hem till torpet, och när du sedan får reda på Gustaf, tar han dig nog i beskydd. Jag blir qvar här, och Gud välsigne er barn! Jag skall nog försöka att reda mig, hvaromicke, så kan jag i alla fall ha lefvat så mycket jag behöfver. Se så! Skynda dig nu. — Nej min far, icke utan er — snyftade flickan, i det hon pressade sitt hufvud intill hans bröst. — Icke utan er går jag härifrån. Skall ni blifva qvar så blir jag här ock! Tänk när de komme hem från jagten och funne dig här och mig borta — arma far! och hur skulle det gå med din Anna sein. — Nej, hur det än går, så lemnar jag dig icke. — Fjolliga flicka! — mumlade gubben, i det han torkade bort en tår ur sitt skägg. — Hur skall det då gå med oss? Om du bara skyndade dig nu, så kunde allt blifva bra. Kanske kommer prinsen hem från jagten inom en liten stund och hvad vilja vi sedan göra. — A nej! — svarade flickan — han kommer ej hem förrän sent i qväll, det har gamla Märtha sagt mig. — Men det är sant, gamla Märtha, Herre Gud, tänk om hon komme in. — Skynda dig och göm dig bakom gardinen här, min far! — Var lugn! kärngen har jag nog dragit försorg om