Gotlands läns nya tidning – 9 december 1859, sida 2

Kalmar Slott. (RKalmar-Posten meddelade I Pennteckningar af PP.) (Forts. fr. föreg. N:o). — Ja! det var en sak det — ropade gumman i det hon fundersamt vaggade med hufvudet. — Men hvad ligger då det der hvalfvet, som du talar om, ty roligt vore det allt att veta det för mig, som så länge varit här på slottet. — Inte för det jag tordes gå dit. Husch nej, för de döda har jag alltid varit rädd, alltsedan jag såg mor min ligga lik. Men det kunde vara lustigt nog att veta i alla fall, sedan jag nu hört er vackra sång om den stackars riddar!n. — Det skall bli lätt att visa er — genmälde soldaten. — Vill ni bara följa mig en liten bit in i! gången der; men var inte rädd för spöken, ty det är mörkt derinne. — Om jag bara tordes gå ifrån — sade gumman, i det hon kastade en betänksam blick in åt rummet. — Jaja inte för det jag har någonting att göra derinne. Men se, silfret som står der. Inte som skulle här finnas några tjufvar på slottet, nej gudbevars! men ändå för ordningens skull. — Roligt vore det i alla fall att få se den der gången, om den inte vore långt borta. — Nå ja, för en liten stund kan det väl gå an att följa med er. — Men då få vi lof att skynda oss. — Nå, kom då! sade soldaten, i det han gick ut ur hvalfvet och närmade sig en liten dörröppning i vallen. — Se här ha vi ingången — fortsatte han och pekade på en mörk gång som sträckte sig under muren. — Stig på nu, så skall jag följa efter.