Gotlands läns nya tidning – 18 november 1859, sida 3

MM MV MV VV ———— —— —kgx:TC— —— — —— ———— Glädtiga fanfarer förkunnade nu djurets död och jägarne samlades snart från alla kanter till valplatsen. Ur ett medfördt förråd uppdukades några vinbuteljer, bröd och kallt kött, och snart var en måltid beredd, som förtärdes under glädtigt skämt och berättelser om jagtäfventyr. Prinsen sjelt befann sig i denna glada och nöjda sinnesstämning, som en lyckligen utförd, djerf och god handling alltid medför. Hans tankar sväfvade tillbaka på denna nyss verkställda bragd, och under inflytelsen af den frändskap, som alltid uppstår emellan räddaren och den räddade, vore ock den förre en kung och den sednare en tiggare, erfor han en helt naturlig önskan att tala med och erfara något om den man, han nyss frälsat från en, efter allt utseende, eljest oundviklig död. Så snart måltiden var slutad, ropade han honom derföre till sig. Jägaren, en ung reslig karl, med ett raskt och frimodigt utseende, skyndade att hörsamma kallelsen och stannade framför prinsen, med aflyftad mössa, ett mål för de unga riddarnes deltagande blickar. — Hvad heter du karl? frågade Eric gladt, i det han slog honom på axeln. — Gustaf Mattsson, nådig herre — svarade jägaren. — Det är bara ett halft år som jag tjenat på slottet. — Hvar har du förut varit? — Hemma och hjelpt far min, som är skogvaktare vid Björnö, nådig herre. — Nå, och du vill stanna qvar nu i min tjenst vill jag tro? — återtog Erie. — Du är en rask karl, det har jag sett prof på i dag. — Å hvad det angår — genmälde jägaren leende —