Gotlands läns nya tidning – 11 november 1859, sida 3

moder. Så håller jag af Gustaf, och ändå skall jag aldrig, aldrig få träffa honom mera — tillade hon, i det hon gråtande nedlutade hufvudet i sina händer — aldrig skall han veta hvart hans Anna tagit vägen. — Så ja! så ja, barn — tröstade Eric, förlägen öfver flickans häftiga känsloutbrott och under det han smekande sökte lossa hennes händer från ansigtet. — Gråt inte längre, utan var förnuftig. — Vackra Anna, torka nu port tårarne och säg mig hvem din fästman är. — Han är jägare här på slottet, svarade flickan ännu gråtande. Våra föräldrar bodde bredvid hvarandra. — Ack min gamle älskade far, hvad han skall sörja mig! — Hvarenda dag träffades Gustaf och jag ifrån det vi voro barn, och nu skulle vi gifta oss till Michelsmessa. Ack! jag var så glad, så innerligt glad och lycklig, till dess de togo bort mig. Och Gustaf — snyftade hon — Gustaf, som nu skall söka mig och inte finna mig. Ack! hvad skall han tänka. Arma Gustaf! — Åh, honom skola vi nog trösta — genmälde Eric skrattande. — Ilan skall snart få följa med mig dit, der det finnes så många blåögda tärnor, som strå på marken, och skall han icke hafva glömt sin Anna och alltihop innan han kommer tillbaka, så vill jag aldrig ha kunnat handtera en karl. Flickan gaf till ett anskri och såg med en förfärad blick på prinsens leende ansigte. Hon tycktes vilja falla ned på knä för honom, men plötsligt hejdade hon sig och en lugn blekhet spridde sig öfver hennes drag, under det hon med ett uttryck af hat och afsky vände sig bort från Eric. (Forts.)