Gotlands läns nya tidning – 11 november 1859, sida 3

— — r———cfc—— —— — — Då måste ni låta mig återvända hem. Ni är för ung och för vacker, för att vara elak. Ni som är så hög, så rik, så lycklig, kan ej vilja förstöra en fattig flickas lycka. — Nej visst icke — svarade Eric förlägen öfver detta vädjande till hans furstliga äådelmod. — Tvärtom, jag vill göra din lycka, sköna Amaryllis. — Du skall bo här, eller hvarheldst i detta slott, som ers skönhet behagar — hvila på sidendynor, äta på silfverfat. Vi skola sjunga, dansa, vara glada. — Eller — tillade Erie skämtande — om du mera älskar den husliga sällheten, så är min borgfogde ungkarl — en förträfflig man, som på förhand ger dig aflat för alla små snedsprång. — Säg nu, att du ej skall blifva lycklig. Erie fattade henne om lifvet och försökte draga henne ned på bänken, men hon slingrade sig hastigt undan beröringen af hans hand och stannade framför honom med denna rädda, bedjande blick, hvarmed den darrande hinden betraktar jägaren, som riktar sitt vapen mot hennes bröst, och som är det enda medel offret eger att bevektill förskoning. — Säg mig! har ni aldrig älskat någon? frågade hon under det hennes bröst håfde sig i häftiga vågor. — Aldrig älskat någon — sade Eric skrattande — så du frågar, barn. — Hvarföre är du här, hvarföre är jag hos dig, om inte för det jag älskar dig — din rosenmun, dina vackra ögon, hela din varelse, du lilla tjuserska! — Så älskar man icke — återtog flickan. — När man riktigt håller af någon, så älskar man icke ögon och mun, man älskar hela den personen, man vill lefva för honom och göra honom lycklig. Man vill förtro honom allt hvad man tänkt och känt och älska honom mera än fader och