Gotlands läns nya tidning – 11 november 1859, sida 2

den endast utgör ett förspel till något ännu gladare, ännu muntrare — att vi icke med morgondagen behöfva åter inträda i lifvets hvardagliga prosaiska gång. Vinet flödade, musiken spelade och snart antog festen denna stormande charakter, som den alltid får, då en skara unga män hafva trädt tillsammans, med föresats att bekriga sorgen, melancholien, liknöjdheten — med ett ord allt, som icke är ursinnig glädje. Midt under detta hvimmel och buller, nalkades Göran Persson fursten och lade sakta sin hand på hans arm. — Skall ni icke se min fångst i afton, nådig herre? frågade han med qväfd röst. pu har då lyckats! utbrast Eric glad. — Du är en krona bland vänner. — När misslyckades jag i er tjenst — svarade Göran halft föraktligt. — Men det är sent, och om ni vill se henne i afton, måste ni nu smyga er bort härifrån. De värde herrarne tyckas redan hafva druckit sig in i en så munter sinnesstämning, att de nog skola vidmagthålla densamma, äfven om ni lemnar dem. — Å ja! — hickade Erie — de galna dryckeskämparne gå på rätt bra, och jag tror nog de reda sig mig förutan. Göran svarade ej, utan gick sakta före prinsen bort till dörren och båda smögo sig ur salen. De muntra riddarne, som några dussin bägare redan förlänat den sinnesstämning, då man förbiser sådana småsaker, som att en eller annan af sällskapet stannar under bordet, eller på annat sätt försvinner ur kretsen, fortsatte, utan att märka Erics bortgång, sina bacchanaliska upptåg, och de båda rymrarne kunde ännu, sedan de hunnit ned på borggården, höra deras larmande sånger uppifrån.