Gotlands läns nya tidning – 4 november 1859, sida 2

— — — ———— — —— — ———— — Det är sannt, svarade Göran Persson. Under inflytelsen af ett sådant skådespel äro vi gerna böjda att lemna tankens torra hårklyfverier och helt och hållet hångifva oss åt känslans svärmeri. Men på samma sätt gifver drömmen hvila åt själen och vederqvickelse i sina rika njutningar, ehuru den i och för sig sjelf är idel skimmer och lögn. — Tror du då — återtog Eric tviflande — att konst och poesi äro idel lögn. — Nej, icke i sjelfva verket, genmälde Göran, i det han hastigt klippte med sina små sluga, gnistrande ögon. — Nej, jag ville tro dem vara de bildlika, fördolda former, i hvilka det stundtals förlänas oss dödlige att skåda urväsendet — det eviga vetande, hvartill vi strafva, likasom man för någon gång lättfattligt framstaller för barnet någon af vetenskapens lägre resultater, för att egga dess möda under studier, som icke ega annat intresse än målets. — Men skola vi då någonsin hinna detta vetande? — frågade Erie. — Är icke vårt lif snarare likt vågens derute, som för ett ögonblick återspeglar ljuset och derpå återsjunker och förintas? — Våra kroppar, ja — svarade Göran — de skola återsjunka så och gifva näring åt andra varelser, likasom den brustna böljan gifver vatten åt en annan bölja. — Men våra sjalar äro ljuset, som i och för sig sjelf är evigt — i dag speglar det sig här på denna flack och i morgon på andra sidan jorden. Hvarföre skall då denna eviga själ vara fästad vid en förganglig kropp? Vi veta det ej, men snart skola vi måhända veta det. Se, furste! sckel på sekel har menniskan sökt denna hemlighet utan att kunna finna den. Vi le åt dessa våra fadors forsk