Kalmar Slott. (Kalmar-Posten meddelade PVennteckningar af P.) (Torts. fr. föreg. N:r.) — Ack tro mig Gustaf, genmälde fru Anna leende. Jag kan reda mig med dessa karlar bättre än någon ung riddare, om jag också ej kan föra ett svärd. — Är ni blott borta, skall jag snart bringa dem till förstånd igen. — Med förlof — inföll soldaten — om jag vågade säga ett ord, tror jag att nådig frun har rätt i den saken, ty finna väl tyskarne att herrn är borta härifrå än, så blifva de villrådiga och under tiden hinna kamraterna hit från Qvarnholmen. — Ville herrn hålla tillgodo med fattig mans kost några dagar — tillade han — så har j jag en fistmö i staden, hos hvars far herrn kunde vara säker om att finna tillflykt till dess något bättre erbjöd sig. — — — — Jag skall tänka derpå sedan — afbröt Gustaf — men hemta nu först hit borgsogden, såsom jag sagt. — Sjelf skall jag nog veta att sätta mig i säkerhet, men först måste vi tänka på att rädda slottet. Gustafs röst hade något befallande, som soldaten ej längre vågade sätta sig emot. Ilan afl. igsnade sig derföre och återvände snart med borgfogden, som syntes helt förvånad öfver den skyndsamma kallelsen. Gustaf stängde sjelf dörren efter honom och berittade sedan, under det han stadigt fästade sin blick på hans ansigte, i några få ord hvad soldaten nyss meddelat, om tyskarnes tillernade uppror.