Gotlands läns nya tidning – 14 oktober 1859, sida 3

— Kamrat jag ser i ditt öga att vi kunna lita på dig. — Eger du det mod, som jag tilltror dig, skall du i natt rädda åt ditt fosterland den dyrbaraste återstoden af dess egendom. — Säg! vill du åtaga dig ett farligt värf, för ditt fäderneslands skull? — Ja! svarade den unge svensken frimodigt, och äfven genomdrifva det såvidt det står i min makt. — Godt, genmilde Gustaf. Tror du dig kunna obemärkt ro till Qvarnholmen och hemta hit dina kamrater, innan midnatt? — Båtarne äro uppdragna i sjöhvalfvet och två poster äro utställda åt den sidan, sade soldaten eftertänksamt. — Vore jag blott utom vallarne åt staden till, skulle jag snart derifrån kunna komma till Qvarnholmen, men öfver vallen kan jag näppeligen komma, utan att någon af vakterna märker det. — Derför skola vi nog finna råd, återtog Gustaf. Kalla nu först hit borgfogden, ty han måste hjelpa oss om han vill eller ej, annars skall denna klinga snart bringa honom på andra tankar. — Nej Gustaf, utbrast fru Anna, som nu vaknade upp ur sina tankar. Ni måste först dölja er, eller komma härifrån, ty ovisst är hur det kan gå inatt, och ert lif är dyrbarare för fiderneslandet än allt annat. — Låt mig sedan försöka att ställa sakerna tillrätta här. — För mitt lif fruktar jag ej, sade Gustaf lugnt, och huru det än går, skall dock ingen kunna säga om Gustaf Wasa, att han lupit bort af rädsla och lemnat en värnlös qvinna i sticket. (Forts.)