Gotlands läns nya tidning – 14 oktober 1859, sida 2

Gustaf rodnade af vrede och var i begrepp att besvara detta tilltal efter förtjenst, då han kände en lätt hand på sin arm, och såg fru Anna bredvid sig, med blickarne uppmanande honom till klokhet och tålamod. Gustaf insåg lätt behofvet häraf och beherrskande sig tilltalade han åter de uppstudsige med en lugn och foglig röst, försäkrande dem, att det ingalunda varit hans afsigt, att tillvälla sig något befäl på borgen, hvartill slottsfrun icke gifvit honom makt, och att om den hjelp han af välmening erbjöd vore dem misshaglig, han visst icke ville för sin skull väcka oenighet, utan hellre draga dädan som han kommit. Han uppmanade blott till ståndaktighet och mod och bad dem för Guds skull icke tröttna vid försvaret, som redan blifvit en källa till så mycken ära för dem sjelfva och till så mycken glädje för hans fosterland. Såsom fallet vanligen är med tolk af lägre klasser blefvo slottsknektarne af denna Gustafs eftergifvenhet ännu mera uppmuntrade i sin uppstudsighet. Hans Pomrare framsteg ånyo, uppmanad af sina kamraters blickar och halfhöga hviskningar. — Vi skulle fortfara, började han, att låta skjuta ihjäl oss som hundar och fara illa menar ni, utan att få så mycket som en köttbit eller ett halfstop öl att krya upp oss med. — Men så dumma äro vi Gudskelof ej. — Gif 088 vår kost som förut, så skola vi väl se till, hvad vi kunna göra, annars skola vi snart se, om inte Norrbyrn har något bittre att gifva ärligt folk, än mögligt bröd och surt dricka. Gustaf kunde nu ej längre tygla sin vrede. — Usling, utropade han, befläcka ej dina kamrater med att tala i deras