Gotlands läns nya tidning – 8 juli 1859, sida 2

Å U11114 11111C oh HÅ lILICOLIIDU ÖUISCIIGCL, som marschaera fram emot döden, och de hånförda massornas hurrarop, upphör omsider det vilda tumultet, och man förtäljer oss, att endast på den ena sidan 35,000 (?) döda och sårade ligga utsträckta på fältet. Intet menniskoöga förmår omfatta det hela, ty det öfvergår dess synförmåga, intet öra kan höra det, ty samma kanoner, hvilka skära djupa remnor i menniskomassan på ena flygeln, kunna ej höras i centern; enstaka klagoljud förlora. sig i ett dylikt kaos af slagtande; och vi befinna oss på den punkt, der siffror upphöra att kunna öka våra föreställningar om storheter, och der de högsta tal endast kunna öfverväldiga oss med en tanka på ärelystnadens immoralitet och krigets fasor. Det är svårt att komma ur den till hänförelse stegrade sinnesstämning, som alstras af en tilldragelse sädan som den, hvilken vi i dag tillkännagifva, och att kunna måta den med strategiens vanliga mättstock. Det är cj ofta som man kommer i tillfälle att skärskåda rörelserna hos så stora armter, som dem, hvilka möttes ansigte emot ansigte sistlidne thorsdag och vi ha ej många exempel på ett fälttåg så omfattande, som det, hvilket i fredags kom till hvad man för närvarande måste anse såsom dess afgörande punkt. Då österrikiska armeen anlände till Mincios östra strand, retirerande på alla punkter, hunnen inom sina fistningars omkrets och i förening med sina reserver, kunde den ej uppskattas till mindre än 150,000 man. Fransmännen, hvilkas antal ökats genom en oupphörlig ström af förstärkningar, voro, då de ryckte upp i fronten, sannolikt icke underlägsna i antal. Under loppet af reträtten och förföljandet hade de småningom närmat sig hvarandra, så att, då de förföljande hade passerat Chiese och de retirerande Mincio, endast sistnämnde flod skilde dem åt. Det förmodades i hela europa, att österrikarne hade uppnätt det slagfält de ät sig utsett, och de med krigsskådeplatsen bäst förtrogna bland kontinentens strategiska auktoriteter hade med full tillförsigt förutsagt, att Mincio-linien var den för en afgörande drabbning utsedda platsen. Men med den olycksbringande svaghet i föresatser, under inflytande hvaraf österrikarne synas verkställa alla sina militära rörelser och hvilken kommer dem att vackla mellan djerfhet och rädsla, företogo de sig likväl den 23 Juni om aftonen att vända tillbaka samma väg de kommit, gingo öfver Mincio i fyra ofantliga fördelningar, angrepo sina förföljare och, enligt hvad den österrikiska rapporten uppgifver, stötte på en öfverlägsen fiendtlig styrka vid Chiese. Om detta vore sannt, kunde ingenting vara mera sjelfmördande i strategiskt afseende, än att med en mindre styrka gå öfver en stor flod i ändamäl att uppsöka en öfverlägsen fiende och leverera honom batalj, med floden i ryggen. Olikheten i styrka var dock sannolikt blott ögonblicklig, och denna öfverlägsna fiendtliga styrka, som befans vara hufvudstyrkan af franska armen stod snart nog ansigte mot ansigte med österrikarnes hela styrka i Lombardiet, med kejsar Frans Josef i spetsen. Bataljen började kl. 4 på morgonen, men först kl. 10, således sedan man haft sex timmar på sig för att koncentrera sina stridskrafter, sammandrabbade hela armeerna med hvarandra. Venstra flygeln synes hafva börjat anfallet och framryckt ända inemot Chiese, sälunda, enligt hvad den österrikiska rapporten snarare antyder än påstår, drifvande tillbaka fransmännens högra flygel. Det uppgifves också, att den österrikiska högra flygeln strax i början hade framgång mot sardinarne, hvilka befunno sig på terrängen närmast Brescia och Peschicra. Olyckligtvis för österrikarne inträffade emellertid, att medan deras båda flyglar sålunda segrade, blef deras center sprängd. Franske kejsaren riktade straxt från början sina ansträngningar mot denna del af sin fiendes linie, och österrikarne säga mildrande: ,Vår center kunde icke ånyo ordnas. Från detta ögonblick synes drabbningen ha varit förlorad. Det föll af sig sjelft, att då centern var sprängd, skulle väldiga massor riktas mot den flygel, som tryckt härdast på fransmännen och ännu hade framgång mot den styrka, mot hvilken den hade att strida. Det öfverensstämde också med all militärisk erfarenhet, att under denna tryckning förlusterna skulle blifva utomordentligt stora, att hufvudstyrkan skulle rycka framåt, och att den armå, hvars center blifvit sprängd och hvars flyglar blifvit tillbakadrifna, skulle anträda sitt återtåg. Detta började sent på aftonen. Österrikarne lemnade efter sig, i döda, sårade och fångar, bortåt en 50,000 man, om man får tro den första franska rapporten, hvilken naturligtvis måste mottagas med en viss varsamhet. De gingo tillbaka öfver Mincio, som de på detta olycksbringande tåg så obetänksamt passerat, och Napolcon III sof i det rum, som hans broder kejsaren af Österrike på bataljdagens morgon innehaft. Det är ännu alltför tidigt att försöka en granskning af de rörelser, som medfört detta stora nederlag. Vissa Stora fakta äro likväl påtagliga och kunna skönjas äfven genom telegrafdepeschernas dimmiga medium. Österrikarne hafva helt uppriktigt medgifvit, att de blifvit slagna. Historien har knappast att uppvisa en bulletin, uti hvilken ett nederlag mera uttryckligt erkännes. Man påstår, att de bereda sig att återtaga striden på andra sidan Mincio, och att änyo blifva slagna med samma dumma tapperhet och oförbätterliga tafatthet, som de ådagalagt i alla sina föregående operationer. Till den goda tur, som fallit på franske kejsarens lott, hörer icke minst lyekan att hafva att göra med en fiende, sådan som denna: tapper, disciplinerad och iärofull att slå, men så rådlös och rådvill, att en enda intelligent man, kommenderande blott en armö, om än endast jemngod i afseende på mod och disciplin, kan räkna hvarje drabbning såsom en seger och hvarje kampanj såsom en eröfring. De sista Telegraf-underrättelserna lyda: 7T7, 7 dan I InIi UI 0 IA 4nn t m