Gotlands läns nya tidning – 8 juli 1859, sida 2

——— — Utrikes. Angående den förfärliga striden, som sednaste midsommarsdag hölls i Italien mellan Österrikare a ena och Fransmän samt Sardinare på andra sidan, meddelar A. B. efter Engelska Tidn. Times följande uppsats: Den förfärliga slagtningen, som sistlidne fredag, midsommardagen, rasade från gryningen till solnedgången, hade man förutsett, och dess utgång väcker ej förvåning. De krigförande armöernas ställning gjorde en stor sammandrabbning till en nödvändig följd enligt de sednaste underrättelserna, och det rådde en tyst förbidan inom alla klasser, en aning, som, ehuru sällan uttalad, nästan blifvit en öfvertygelse, att utgången måste bli hvad den verkligen blef. Den säkerhet, med hvilken österrikarne hade blifvit tillbakakastade, föranledde oss att eftersinna äfven midt under vår beundran. Vi hade redan i de jemförelsevis små affirerna vid Montebello, Palestro och Magenta förnummit själaringningen öfver detta österrikiska system, som för oss framhölls såsom ett mönster inför hela Europa af hvad en förträffligt disciplinerad armå borde vara, och hvilket anfördes såsom ett exempel på hvilken ocmotståndlig styrka en stor militärmonarki kunde uppställa på fältet. Denna stora maskin hade nu blifvit exponerad i sin fulla verksamhet och lagt i dagen sina egenskaper; den kunde med okuflig manstukt uthärda ett blodbad, den kunde retirera med obrutna leder, den var ordentlig i reträtten och lugn i motgången; den var fullkomlig för alla slags ändamål, utom för det, som ensamt utgör en armös syfte — den kunde ej vinna en batalj emot en djerf motståndare. Dessa voro de slutsatser, till hvilka vi alla kommit genom ett uppmärksamt iakttagande af den österrikiska krigsmakten, satt i verksamhet emot sin store militäriske medtäflare. Denna öfvertygelse har nu vunnit bekräftelse genom ett stort och afgörande prof. Alltsedan de tre dagarne vid Leipzig, för fyratiosex är sedan,