Gotlands läns nya tidning – 1 juli 1859, sida 2

Man sålde till den mestbjudande all denna qvarlåtenskap. En vapenrock af hvitt kläde med blå eller orangefirgad krage, 16 sous; det är sant, der var ett hål i klädet och der nedanför en stor brun fläck. Ett par röda ridbyxor, 12 sous... Det är bra litet, men hvad skall man göra! Ett drufhagel har slitit sönder dem! Landtfolket drog bort med alltsammans. De, som icke hade penningar, hemtado i högen. Alla renslar voro öppnade och soldatens anspråkslösa tillhörigheter strödda för vinden. IIuru många bref kringströdda på marken! Inträdom i tullhuset. En mulåsna sparkar omkring sig och dör i det kabinett, der man tillförene granskade de resandes pass. Nu fanns ingenting inom dessa murar mer än litet halm. Alla möbler äro till stoft, fönsterna i spillror; man går på skärfvor af speglar och fönsterrutor. I alla vrår synas sårade, sittande eller liggande. Febersjuka skilfva under ett skärmtak. På en gård stå hundradetals gevär uppradade mot väggen; huru många krökta bajonetter, huru många, som äro likasom förrostade! Fångar sluka med glupskhet en brödbit. Tullhusets och värdshusets yttermurar äro på alla sidor illa tilltygado af kulor. De påminna mig om husen uti Faubourg du Temple efter junidagarne. Genom en slump finnes en enda fönsterruta hel. Värdshusskylten liknar en skottafla. Men detta redan så förfärliga skådespel, hvad var det emot den anblick bangården och köpingen Magenta erbjuda! Hvarje hus hade sina sårade. Stationsbyggnaderna voro bokstafligen öfverhopade deraf. Man måste se sig före, då man gick, så att man ej trampade någon af dem