Gotlands läns nya tidning – 17 juni 1859, sida 3

ter man blott en eller annan gång på en officer, som är på vägen till sin korps, och de mörkröda benkläderna hafva alldeles försvunnit från theatern, der man nu blott ser turister, som kommit från London för att se Franska armöen i fält. Dermed vill jag icke hafva sagt att trupprörelserna alldeles upphört, men de bataljoner, som öfver mont Cenis och Susa fortfarande rycka in i liemont, sändas direkt till operationslinjen och rasta icke i Turin. Nu, då all fara är förbi, kan man tillstå att Sardiniska statens hufvudstad ett visst antal dagar sväfvat i allvarlig fara. Om Sardinien haft att göra med en fiende, som var snabb i sina rörelser, verksam och beslutsam, så skulle staden hafva fallit, visserligen blott för en tid, men bestämdt skulle den fallit i händerna på grefve Giulay. Man kunde och ville icke försvara den. Regeringen, som i detta krig ådagalägger en okuflig energi, hade redan i tankarna uppgifvit Turin. Det fanns ett ögonblick, då rikets hufvudstad blott hade en kavalleribrigad till skydd mot ett öfverfall, som några husar-regementen varit i stånd att utföra. I kasernarna och i trakten kring staden fanns icke en bataljon, icke ett kompani; hela infanteriet var samladt i Alessandria och på Serivia-linjen. Om en stark Österrikisk division trängt raskt fram mot denna punkt, skulle man icke lossat ett gevärsskott mot den. Den Sardiniska armeen, som då var svag och skingrad, samlade sig i hast och intog en ställning i fiendens flank, i det hela den del af landet, som ligger norr om Turin, lemnades blottad. Och icke nog med att hufvudstaden kunnat falla i fiendens händer, — en djerf general skulle kunnat föra sina trupper på jernbanan, som förenar Turin med Susa, afbryta den och bemägtiga sig passagen