Gotlands läns nya tidning – 27 maj 1859, sida 2

— Du måste finna dig vid mitt beslut, min kära Prochow, gå nu och laga allt i ordning till afresan. — Är det möjligt? mumlade den gamle tjenaren med darrande röst. Vill ni då icke betänka er? — Jag har betänkt mig tillräckligt. — Herre, du mildo förbarmare! utropado Prochow i förtviflan. En sådan egendom! ett så präktigt hus, magasiner och visthus öfverfyllda med lifsförnödenheter, och nu måste man åter börja det eländiga kringflackandet! ... Men jag besvär er, kära herre, haf icke så brådtom med att taga ert beslut ... I himlens namn, vänta ännu litet. Hvem tvingar er att vara så ädelmodig emot denna flicka? Gif henne en passande hemgift, gift bort henne! — Nog, Prochow; gör som jag befaller dig, eljest reser jag utan dig. Aldrig hade Kusma talat så strängt till sin frogno tjenare. Den stackars gubben blef förskräckt öfver en sådan hotelse. IIan mumlade i det han gick: — Resa utan mig! ... utan mig! ... Så långt har det då kommit! I yttre rummet mötte han Lorenz och Maria. Han hälsade icke på Lorenz och kastade på Maria en hotfull blick ... — Vacker egarinna! mumlade han. Jag förstår icke huru jag kunde tycka att hon var vacker; hon är ju ful och obehaglig. Lorenz närmade sig Kusma och anmälde att Maria väntade i näåstgränsande rum. — Bed henne gå in i salongen, svarade den redlige löjtnanten med upprörd stämma.