Gotlands läns nya tidning – 20 maj 1859, sida 2

Kung Carl — Af haf och länder skilda Nc og, länge folken fått, I våld och mörker rilda, Hvarandra hata blott. Men Guds allgoda mening Och mensklighetens rätt Är kärlek och förening Och frid och ljus och vett. Det band, naturen knutit Och blodet helgat har, Nu konsten närmire slutit Då ordet blixtsnabbt far. En stråle utaf ljuset Ar telegrafen oss: Inunder hafven, gruset Han leder tankens bloss. Nu mer ej tanken smyger För våldet; nej, en örn Han fri till folken flyger Emellan verldens hörn: Nu har han först fått vingar, Nu har han först fått luft; Och allom sanning bringar Och frihet och förnuft. Den länge bundne anden Nu höjer fritt sin röst; Och folk i skilda landen De ligga bröst vid bröst: Vi öfver hela jorden Till grannar ha hvarann! Och vintern här i Norden Ej mer oss skilja kan. I vester sjunker solen I guld vid himlens rand: Der ligger, sträckt mot polen, Vårt dyra Moder-land! Dit våra blickar längta Med solens afskeds-kyss, Dit våra hjertan trängta Och våra öron lyss. Ej stormen mer skall stänga Derfrån vårt hjertas bud: Dit våra böner tränga Med röst förutan ljud. Allt Guta-landet glädes Då vi nu fått en tolk, Som städse är tillstädes Hos Kungen och vårt folk. — Högt må vi Kungen lofva Och Carl, vårt Lands Regent, Ny trohet för den gåfva, Han Guta-folket sändt! Nu äro här vi trygga I storm-omsusadt hem; Och fienden skall rygga När vi påkalla Dem!