Gotlands läns nya tidning – 29 april 1859, sida 3

bar icke annat än öl att bjuda oss, och man måste traktera våra bönder . . . Kom nu, jag ber er. Ännu helt förvirrad af denne händelsernas hastiga gång, begaf sig Kusma maschinmessigt ut ur isban. Utanför var en samling af bondfolk, hvaribland starostens hustru Wasilissa, hvilken dock icke kunde buga sig liksom de öfrige, ty hon bar en stor korg med ägg, såsom present åt husbonden. Bondskaran räckte ända ifrån isban fram till herrgårdsbyggningen. Byns alla innevånare voro med i följet, med undantag af några små flickor, hvilka nyfiket stucko ut sina blonda hufvuden genom stugufönstren, och några gubbar, som närmat sig tröskeln ar sina kojor, för att betrakta den nye husbonden. Vid herrgårdsporten emottogs Kusma af Theodosia, af herden Anton, trädgårdsmästaren Teofron och det öfriga husfolket. Den unge egarens blickar voro rigtade åt ett tillslutet fönster i den del af byggningen, der han först sett den sköna faderoch moderlösa. — Åh! vår präktige falk, vår far, sade Theodosia, jag kommer för att be er om tillgift. Var icke förtörnad öfver det sätt hvarpå jag nyss emottog er! Men huru kunde jag veta hvem ni var? Kusma svarade icke. — Ack, min Gud! mumlade Theodosia förskräckt, han är vred på mig. Ser du Axinia, han vill icko se på mig. Händelsen var den, att Kusma icke gifvit akt på Theodosias ord; ty i samma ögonblick hade gardinen framfor det fönster, som upptog hela hans uppmärksamhet, rört sig. En fin, mjellhvit hand hade dragit den åt sidan. Den unga flickan var der. (Forts.)