Gotlands läns nya tidning – 29 april 1859, sida 3

— Är det möjligt! utropade han slutligen. — Ja, far lille, ja, svarade Prochow, detta är edert arfvegods. Ack ja! man har icke så orätt då man säger att hjertat är den bäste vägvisare. Det var en hjertats aning, som kom er att vika af vägen och rasta här. Knappt hade ni lemnat mig för att göra er promenad, förrän jag, utanför isbans dörr, träffade min gamle vän Lorenz Sidowitsch, som jag icke sett på tjugufem år. Jag igenkände honom och han mig. — Ah! är det du, kamrat, sade han: hvad gör du här? — Jag reser med min husbonde, Kusma Petrowitsch Mirotscheff. — Kusma Petrowitsch )? svarade han mig; är han son af Cathrina Semenowna Mirotscheff? — Jo, något. — Nåväl, då är han vår husbonde. Och derpå förklarade han för mig, att den aflidne furstinnan Helena var er tant, att hon icke hade någon mer slägting än ni och att ni töljaktligen är hennes laglige och ende arfvinge. — Tillåt mig, inföll Lorenz, att för Eders Välborenhet föreställa dess tjenare och att anhålla det Eders Herrlighet täcktes begifva sig till slottet, der Theodosia redan har tillagat eder aftonmåltid. — Och jag, sade Prochow med låg röst, jag har redan afsändt ett ilbud för att köpa två kaggar vin; ty Parfen ) Petrowitsch Petters son. — Man bör erinra sig att i Ryssland äfven de förnäma, ja sjelfva ezaren, i dagligt tal benämnas efter fadrens förnamn, i likhet med svenska allmogen. Öfvers:s anm.