Gotlands läns nya tidning – 8 april 1859, sida 2

honom födas och följt honom till skolan samt mer än en gång varit honom i faders ställe och hvilken för intet pris hade velat lemna honom. Iästarne, körda af Prochows skickliga hand, framskredo, såsom vi redan nämnt, i sakta mak. Oaktadt sin vana vid lugn och försakelse, blef dock den unga löjtnanten otålig öfver denna långsamhet. — Kör då litet fortare, sade han; vi hafva nu hållit på i fyra timmar och ännu icke hunnit femton werst (omkring en och en half svensk mil). — Den som kör långsamt, kör långt, svarade Prochow. — Men skulle du icke åtminstone kunna låta hästarne trafva litet. — Trafva! far lille. Nej, det är icke nästegårdsväg till Moskwa. Om man kör i gående, kan man hinna verlden omkring, men om vi trafvade, skulle hästarne snart blifva tröttkörda. Men, säg mig, tror ni verkligen att ni skall finna en god plats i Moskwa? — Jag hoppas att min fars vänner skola komma mig till hjelp. — Vinner! mumlade den gamle tjenaren, i det han skakade på bufvudet. Vi veta nog hvad vänner vill säga. — Du påstår väl emedlertid ej att ju icke någon af dem bibehållit min far i minnet? — Minnet är af kort varaktighet. Jag, ser ni, jag har också haft vänner. Den tid då jag ännu bodde i byn, hände det mig en dag att jag fick bra betaldt för en fölunge, som jag sålde. Då tänkte jag vid mig sjelf: tack vare min husbondes godhet är jag klädd och född; jag eger en betydlig del uti en hampåker och del i en trädgård, hvad skall jag då göra med så mycket penningar?