Gotlands läns nya tidning – 1 april 1859, sida 3

ångestsvett och de sammanknutna skälfvande händerna. Han tillstod och bönföll att blifva förd bort till fängelset. Hans kamrat blef dömd till döden och han sjelf till lifstids fingelse. — Här satt han nu ensam med sitt förflutna lifs fasansfulla erinringar. Sommaren försvann, utan annan glädje för honom, än att solens strålar föllo bredare och gyllene, än under våren, på muren midtför fönstergluggen; en enda gång satte sig en liten fogel deruppe, qvittrade några toner och flög bort. Då ropade: , frihet! frihet! i fångens bröst; men då tänkte han åter, att han ju dock icke skulle blifva lyckligare i friheten än fångenskapen. Men underSstundom längtade han dock efter att se ett grönt blad, blott ett enda grönt blad, eller åtminstone en maskros från marken eller ett fullt grässtrå med sitt vaggande ax. Ack fåfing önskan! — Men då vintern kom, och dagen blef så korrt, ech solen gick så hastigt och så praktlöst ned, då blef det honom så trångt i fångburen. Under de långa, svarta vinteraftnarne satt han vaken och underhöll sig med de skräckfulla skuggorna från sitt lif i verlden. Hvad gagnade det honom, att han sprang upp och ned i det lilla rummet och trängde sig intill väggen, som om han ville trycka den in? Den enda fördelen var mattheten, hvarmed han sjönk ned på bädden; men så snart mattheten försvann, kommo hans skräckbilder tillbaka. — En gång — det var julnatt — tänkte han på all den glädje som nu var rundtomkring i verlden, och han tänkte, om det ej skulle vara honom möjligt att bedja? Då föllo några länge glömda ord honom på tungan. och han stammade: Fader vår, som är i himmelen! Men här