Gotlands läns nya tidning – 24 mars 1859, sida 2

L— — — hvarje sten i muren, och kände de strimmor, solen tecknade på den, och de små floder, regnet danade; himmelen var mindre enformig, skyarne hade medlidande med honom; än läto de sig af vinden utsträckas i långa, vidunderliga figurer, än hängde de tjocka, svarta och tunga öfver muren; understundom danade de luftiga, snöhvita berg med broar öfver de djupa dalarne, hvaruti solen sken; understundom utbredde de sig öfver solen såsom en furstelig purpurkappa med gyldene bräm. — Men lefvande väsen såg han icke, och då engång en liten, dristig svala uppehöll sig några ögonblick på kanten utanför jernstängerna, vågade han knappt att andas, för att njuta åsynen af den så länge som möjligt. Om vintern blef allt så kuligt. Snön knådade sig fast vid rutan och bortskymde himmelen; det blef så tidigt mörkt och så sent dager. Han sjöng icke mera, han arbetade nog, men icke så ifrigt, han hade fått en ny plågoande, den rastlösa tanken. Om dagen gick det nog an; men när det blef mörkt, 0, hvad hade icke tanken då allt att förtälja! Och det värsta var, att han måste höra derpå, han kunde ingenting företaga för att fördrifva tankarne. Ofta försökte han gnola en lustig visa, men innan han viste af det, var visan slut och han satt med hufvudet lutadt mot handen och lyssnade till samvetets röst. Han hade aldrig såsom nu känt att inom honom rörde sig ett lif, en själ, som mindes allt det framsarna. Nu förföljde honom minnet med sina erinringar. Han påminte sig, huruledes han var en liten rödkläidd gosse, som aldrig hade gjort en lefvande själ något ondt; som satt och lekte på förstugutrappan i solskenet, framjollrande den sång hans moder hade lärt honom. Denna moder,