Gotlands läns nya tidning – 4 mars 1859, sida 3

innan den gamle sjöbussen vacklade. Ole Steen var genast tillhands och yttrade till den öfverraskade officern: — Förvånas ej häröfver. Ni har nämnt namnet på briggen och dess kapten. Denne är kapten Osriks far. Nu vet ni allt. Officern begaf sig tillbaka i sin båt, sedan han först gjort några närmare öfverenskommelser. Likkistan var ej någon karantänsinrättning med hospitaler eller andra inrättningar. Det var en station, långt belägen från hvarje farvatten, dit man annars brukade hänvisa de skepp, som förde en säker död med sig ombord, och der de måste stadna under uppsigt af ett beväpnadt fartyg, tills besättningen liksom genom ett underverk tillfrisknade eller dukade under för febern. Ett lika öde hade officern förespått briggen. Den gamle sjökaptenen hade ej hört ett ord deraf. Men Ole Steen hade lyssnat uppmärksamt till allt. Endast tre af besättningen — ibland dem kaptenen — voro ännu vid lif. Läkaren, som på öppna sjön begifvit sig ombord, uthärdade ännu troget på sin post. Men hans konst hade ej varit stark nog, att knnna häfva sjukdomen. Ingen gick fri från dess raseri. Med tungt hjerta ledde Ole Steen sin herre upp till hans enkla boning. Tvänne dagar fösvunno. Ingenting förändrades i sakernas ställning. De unga flickorna fruktade det värsta; men den gamle uppsyningsmannen var obeveklig. IIans mun var fast tillsluten. Jerta sökte än vinna honom med lätta smekningar, än kastade hon sig badande i tårar för hans fötter. Hon fick ingenting veta. Men Skuld hade