Gotlands läns nya tidning – 4 februari 1859, sida 3

ll— O—— h hnW npnmmH WL— — ——— ———ä——— — Han sitter godt och varmt dernere i sin kajuta, sade han hånfullt, och behöfver inte såsom vi, skallra tänderna i morgonkylan. Gör er inga onödiga bekymmer. — Han har ej gifvit efter för våra rättvisa böner och är derföre vår fånge, svarade timmermamen, som var hufvudet för sammansvårjningen. Men det är inte af nöden, att vi låta fången hungra och törsta. Landet ligger visserligen rätt för oss, men det varar ännu en stund innan vi komma dit; derföre bör han förses med allt. Men att inte folket må hysa någon misstanke om att vi möjligen kunna ligga i komplott, så kalla upp en af matroserna att följa OSS. Det skedde. När de tre karlarne kommo ned i kaJutan, möttes de af det klaraste dagsljus. Med ett bögljudt skri störtade de fram till fönstret. Jollen var försvunnen och kaptenen stod ingenstädes att finna. Det var en kunglig korvett med en rad svåra tung: kanoner på däck. Allt ombord var ordnadt efter föreskrift, prydligt och vördnadsbjudande på samma gång. Vakthafvande officern stod på sin vanliga plats, skildtvakterna gingo med afmatt hållning fram och tillbaka vid fallrepet och backen, skeppspojkarne i märsarne höllo god utkik. In man hade varskott en brigg, som i li om korvetten, med alla segel tillsatta, styrde motland. Briggen måste ha märkt krigsskeppet, ty han hade hissat flagg och klyfvare och firat ned sina bramsegel, tvänne tecken, hvarmed kofferdifarare i öppen sjö skola helsa de beväpnade krigsskeppen. Då varskodde en af utkiken en latt jolle gungande på sjön och i densamma en karl, som vinkade at korvetten med en näsduk i handen. Han var genast nere på däck med denna rapport. (Forts.)