Gotlands läns nya tidning – 4 februari 1859, sida 3

som nu omslöt med så milda armar briggen, var särdeles gynnsam för sådant. — De rusta ut båten för affärden, och vilja börja med att fira ned jollen i vattnet, sade han för sig sjelf. Om de .... Men han kunde ej fortsätta den afbrutna meningen, ty jollen susade redan förbi kajutfönstren och plaskade till ned i vattnet. Karlen, som befann sig i jollen, för att lossa hakarne och ordentligt göra fast fanglinan, måste ha varit slagen med blindhet, då han ej kunde se att kaJutfönstren voro öppna. Men ängslan för, den fruktade pesten höllo alla sinnen fingslade. Ian uträttade mekaniskt sitt arbete och äntrade sedan åter upp på däck. Kaptenen åsäg allt detta med klappande hjerta. Det var som om en drömbild sväfvat för hans ögon. Då blixtrade fram vid horizontens rand det första förebudet af den uppgående solen och strödde ett rosigt skimmer omkring sig. Osrik blickade nu utåt hafvets glänsande spegel och gaf till ett högt utrop af öfvsrraskning och hänryckning; ty på ungefar ett kanonskotts afstand ifrån honom gungade stolt ett majestätiskt örlogsskepp. Med darrande knän lutade sig Osrik ut öfver fönsterkarmen och mätte med ögonen afständet mellan briggen och örlogsfartyget. Derefter föllo hans ögon på jollen, som, hängande i fånglinan, släpade efter i kölvattnet, och en strale af glädje glänste fram ur hans ögon. På halfdäck gingo båtsoch timmermannen fram och tillbaka. Den onde hade kommit öfver den förre och gjort så rent hus med hans kristendom, att han öppet öfvergått till rebellerna.