Gotlands läns nya tidning – 15 januari 1859, sida 3

och foglarna glädtigt sjunga utanför fönstret, böjer den kyska modren, den ömma samiljemodren sitt döcnde hufvud emot hufvudkudden. — Margareta! Margareta! utropade gubben med ängslan. Hon räcker honom sin matta hand, betraktar honom i det hon småler, vilsignar den som var hennes trogne beskyddare och följeslagare och välsignar sina barn, som utgjorde hennes glädje; sedermera utbreder sig ett saligt lugn öfver hennes anlete, hon trycker ännu en gång sin makes hand och från hennes läppar förflyger det sista andetaget. Gubben är ensam qvar ... uti sorgrummet ... ensam! Nej, Guds godhet har icke beröfvat honom allt. Han omsluter med sina armar och trycker mot sitt bröst en gosse, hvars lifliga natur och öppna viäsende påminner honom om hvad han sjelf fordom var, och två döttrar, hvilka i mildhet och ömhet likna sin mor. Dessa trenne älskade varelser skola icke lemma honom mer. Hans son gifter sig, enligt hans önskan, inom sin födelsestad. Hans döttrar bo med sina män i sadernehemmet. Nya familjefester förströ ännu hans tankar, en ny tanke, en ny generation lefver upp och blomstrar under hans ögon. I hans sista stunder äro hans båda döttrar vid hans sida. En af dem lutar öfver honom det ljuslockiga barnet, som hon bär på sina armar. Barnets rosenröda ansigte vidrör gubbens bleka kinder. Man är färdig att anse det för en vårblomma på vintersnön. Georg tillsluter ögonen under dess friska kyss. Hans själ svingar sig upp till en annan sfer. Hans dröm i denna verlden är fullbordad. SLUT.