Gotlands läns nya tidning – 7 januari 1859, sida 1

föremål förstörda af vårdslösheten eller opålitligheten? Hvar äro blommorna, som jag odlade, kanarifoglarna, som jag födde? Allt har försvunnit: min vindskammare är nu utan blommor och grönska och sång, den är stum och öde! Hvem har vakat öfver mig under mina långa lidanden? Säkert någon legd person, som dragit sig tillbaka, så snart mina tillgånger voro uttömda. Och hvad har väl min principal sagt om min fränvaro? Säkert har jag på hans kontor, der jag förtjent mitt dagliga bröd, blifvit ersatt af on annan. Och det är du, snart försvunna år! SOm vållat mig allt detta. Styrka, helsa, arhbetsförtjenst och utkomst — allt har du beröfvat mig, och — du vågar nu göra anspråk på min tacksamhet! Men din dag är kommen. Du skall dö; du skall dö otackad, föraktad, förbannad! Mätte jag kunna sätta på din graf samma vil förtjenta inskrift, som den hedniske skalden fordomtima inristade på en tyrannisk konung; Gläd dig, vandrare! Den som vi här grafvit, kan icke mer uppstå! Så ordade jag, och föll snart, utmattad, i slumms Jag väcktes nyss af en hand, som fattade i min. Då jag uppslog ögonen, igenkände jag min läkare. Sedan han räknat pulsens slag, skakade han på hufvudet, satte sig på sängkanten och hetraktade mig, under det han tog sig en pris. Nå! jag tror man velat röfva bort sig af benrangels-mannen? sade Doktor Lambert med .