Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 2

sedan ståndsväsendet såsom en politisk inrättning blitvit genom den nya riksdagsordningon afskaffadt, klasskilvaderna skulle med den tillväxande odlingen af sig sjeltva så småningom utplånas, men att, intill dess att denna sociala förändring hinner på naturlig väg försiggå, den högre bildningen, och den större erfarenhet i offentliga angelägenheter som följa med en mera aulländad uppfostran och en oberoende lesnadeställning, icke vore utan allt värde i folkrepresentationen. Att sluta af allmänt bekaata företeelser, måste äfven denna åsigt vara föråldrad och höra till gamla tiders fördomar. Vi se huru det ena bemödandet efter det andra göres för att ur folkrepresentationen utskjuta detta element, och att sluta af mer än haltt genomskinliga anspelningar som stundom falla der man minst väntat dem, tycke detta uppfattas såsom ett godt, eller åtminstone oundvikligt stycke samhällsarbete. Om den högre statsmannavisheten anser sig i sina eträfvanden för det allmänna bästa hindrad och motarbetad genom närvaron af personer som hafva någon vana att tänka för sig sjelfva, må man då öppet säga ifrån det och arbeta på sådana förändringar i stataskicket, att folkmakten med ens befrias från alla olikartade och störande beståndsdelar, så att framåtskridandet i den rätta riktningen må blifva obehindradt. Det fordras ganska få grundlagsförändringar till att rödja väg för ett sådant sakernas tillstånd: endast nedsättningen till bällten af de ekonomiska vilkoren för valbarhet till Första kammaren och anvisande af arvoden åt dess ledamöter. Inga förhatliga aristokrater, plutokrater eller byråkrater skola då längre tränga sig mellan folket och dess tjenare, ingen anspråksfull bildning sticka upp hufvudet ötver det mått som utmätes i folkskolorna och folkhögskolorna, och om undantagsvis en eller annan embeteman insläppes — för att meddela upplysningar — skall ban nog lära sig respekt för sina nya principaler. Detta är icke vårt samhällsideal, säkert icke heller flertalets af svenska folkets. Vi kunna icke ens föreställa oss att ett sådant samhällsskick på allvar önskas af den klass, hvars representanter äro öfvervägande inom den ena delen af representationen och med hvarje dag vinna ett ökadt fotfäste inom den andra. Val utfärda de, såsom vi sett, uppmaningar till sina hemmavarande hufvudmän att till landstipg och Första kammare icke välja annat än bönder, väl undfalla dem stundom meningsfulla ord, om häru det skall bli när folkets män komma till makten, men vi kunna icke fatta allt detta annorlunda än aåsom ett tomt hot, eller på sin böjd såeom ett uttryck af tillfälligt missmod, då icke allt går efter deras önskningar. Den fasta och sunda kärnan af landets jordbrukande befolkning älskar ännu såsom förr att kunna med förtroende och vördnad ke upp till den makt som representerar samhället och dess ordning, äl skar att se konungen omgifven af män som förmå att bjuda aktning, och hör hellre ett allvarligt ord, när det är godt menadt, än ett smekande, när det miestänkes vara ingifvet af fruktan. Den svega undfallenheten veta sådana män förträffligt att bruka för sina ändamål, men de akta den icke, och bästa beviset derpå är det spefulla löje man med någon uppmärksamhet kan se dem bekämpa, så ofta emickret och gunetfikandet falla allt för bjert i ögonen, Få de blott tänka sig litet töre och ostörde af oberättigade inflytelser begagna sitt eget sunda naturliga förstånd, så begripa de nog att det fordras andra krafter, annan bildniog och annan erfarenhet än deras till att föra samhället framåt. Taga de sig blott till besinning, lära de nog att skilja sina verkliga vänner från dem som icke äro det, ätven när de föra mycket fagert tal på tungan, och inse att icke allt är reformer som vid första ögonkastet kan se så ut. De skola mer och mer finna nödvändigheten att begränsa sina önskningar och moderera sina anspråk; i den mon detta sker, skola de helt viest hos dem de nu betrakta som vedersakare finna ett större och uppriktigare tillmötesgående än de väntat sig. Vi hafva i det föregående uttalat den tanken att det år som stundar blir ett profår för det nya riksdagsskicket, och vi hoppas hatva gifvit några skäl för denna förmodan. Det blir en tung belastning som kommer att pröfva bryggan mellan ståndsväsende och modern konstitutionalism; måtte hon kunna bära dem utan att svigta. Men för att profvet skall med heder bestås och ingifva trygghet för framtiden, måste alla krafter samverka för att göra det drägligt, och alla goda krafter i samhället tagas i anspråk. När mannen af allmogen är god för sig sjelf och har sina medborgares förtroende, må man fritt välja honom till landstiog och riksdag; hvad som möjligen brister honom i kunskaper och erfarenhet kan han efter hand förvärfva, om han känner med sig att sådant är hans pligt, samt att insigter och erfarenhet hafva något att betyda. Men må man väl akta sig för att vilja skjuta hans drägt framför sig såsom en partitana, en krigsförklaring mot alla andra som hittills haft något att betyda, ty från den dag statsmakterna samdrägtigt vände upp en ny sida i vårt lands historia, skall hvarje försök att på nytt införa ett klassvälde misslyckas, till förderf och nesa för sina upphofsmän. Häftet innehåller dessutom en uppsats om den nya samlingen af Esaias Tegnera skrifter, i bvilken uppsats tidskriften synes fullt uppskatta den ovanlige mannens betydelse inom vår nationela bildnings häfder. Från Hufvudstaden. J, rar