Familjen Bonaparte sticker ej under stol med sina sordringar på Frankrike. Redan under Thiers regering tillfredsstälde nationalförsamlingen hennes anspråk på den franska statskassan till ett värde at två millioner. Men agitationen, underhållandet af otaliga tidningar och andra utgifter kräfva naturligtvis stora summor, för hvilka kejsarinnans besparingar icke räcka till. Familjens sakförare, Rouher, har derför, och äfven på den grund att han anser sig kunna fordra för Bonaparterna samma rätt, som Orlåanserna vetat tillskansa sig i så betydande mån, åter väckt förut framstälda fordringar på statskassan. För deras pröfvande har Mac Mahona regering insatt ett parlamentariskt utskott, som skall underhandla med Rouher. Detta utskott har nyligen hållit ett seammanträde, vid hvilket bygnadsministern Cailloux afgaf en berättelse. Denna berättelse afsåg de underhandlingar, som hr Cailloux fört med Rouher, och meddelade, utt de samma icke ledt till något resultat, emedan Rouher icke velat uppgifva de minskningar, som kunde beviljas å civillistan. De gode, för hvilka seqvestern upphäfig, ha ett värde af 4 mill. fres. De anspråk, som arfvingarne göra på civillistan, aise följande föremål: 1. Ökadt värde å kronomodilieren, 2,860,000 fros; 2. Öfverskott på atkastningen från Sövresoch Gobelins-fabrikationen, 1,685,000 fres; 3. 500 taflor, byeter och statyer, 500,000 tres; 4. Vapensamlingen i Compiegne, 450,000 fros; 5. Det kinesiska museet i Fontainebleau, 1,800,000 tres; 6. På Pierrefonds nedlagda omkostnader, 434,000 sres. Utskottet skall vid ett af sina närmaste sammanträden sysselsätta sig med denna fråga. Den summa, på hvilken bonaparterna ställa fordran, uppgår således till mer än 12 mill. fros. Frankrikes nationalförsamling sammanträder åter den 5 januari. Jules Favre vill då fordra författningarnes ofördröjliga ställande på dagordningen. Bref från Algier uppgifva, troligen dock utan grund, att tyskarne intrigera i Tunies för att få fast fot derstädes och i afsigt att sedan lättare kunna göra ett angrepp på Algeriet.