Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 2

— — AAAi—i—i—— — serna, på en episod, som berör en man af dylik samhällsställning och sätter vapen af detta slag i händerna på hans fieader. Den Holsteinska episoden är derjemte ur en mera allmän synpunkt af intresse. Den arnimska rättegången är icke slutad; den skall åter upptagas genom vädjan till högre domstol. Vissa underrättelser säga oss, att kampen då skall vara mera bitter än första gången, enligt ett uttryck som Bismarck haft: Denna gång måste vi gripa djupare ned i säcken. Det pöstås, att rent disciplinära åtgärder skola då samtidigt inledas mot grefve Arnim, och personer, som kunna läsa mellan raderna, känna sfg förvånade öfver den ibärdighet, hvarmed halfofficiela organer, hvilka hittills alltid gifvit grefve Arnim titeln f. d. tyske ambassadören i Paris, under några dagar med ett visst eftertryck kallat honom Åverkliga geheimerådet grefve von Arnim. De, som äro förtrogne med betydelsen af officiela benämningar i Tysklands politiska och diplomatiska angelägenheter, sluta häraf, att den disciplinära rättegång, som skall inledas mot honom, skall afse hans titel af geheimeråd, hvilken man vill beröfva ex-ambassadören Den första rättegången visade, att kejsaren alls icke skyddade sin ambassadör. En annan omständighet, som tyckes augifva, att kejsaren nu är bland grefvens fiender, är den afskedsaudiens, han beviljade åt baron von Holstein, om hvilken telegrasen skyndade att underrätta verlden. Denna ovanliga audiens åt en andre legationssekreterare betecknade tydligen, att kejsaren ville offeotligen visa sitt gillande af baronens bandlingssätt och bällning. Emellertid angrep den franska presser under rättegången häftigt baron von Holstein, och det intrycket är i Paris alldeles outrotligt, att baronen verkligen varit Bismarcks spion på grefve Arnim. Diplomaterna iden franska hukvudstaden skola derför komma att draga sig för baronen, och man hör ej sällan skarpt tadlarde utialanden öfver, att kejsar Wilhelm kunnat tillåta baronens återvändande på en post, der han alltid skall ses med illvilja af sina kamrater. Det har isynnerhet väckt uppseende, att af franska tidningarne den ansedda och annars så hofsamma Journal des Debats våldsammast angriper baron von Holstein, så att denne tillochmed skall hafva umgåtts med tanken på att väcka åtal mot bladet. Om det skall sannas, att furst Bismarck nu vill drifva sitt hat till Arnim ännu längre och afkläda honom med blodig förolämpning äfven geheimerådstiteln, så skall detta vara ett nytt bevis på hämnd girigheten och hänsynslösheten hos den store statsmannen, som i det afeeendet är en liten menniska. General Garibaldi har skrifvit ett bref, till svar på de beskyllningar som gjorts mot honom i det betänkande, det för undersökning af den vationala sörsvarsregeringens åtgärder nedsatta utskott har afgifvit rörande generalens operationer med den franska östhären under sista kriget. Detta bref är fullt med de häftigaste utgjutelser mot franska prester, marskalkar och aristokrater. Efter att hafva tagit i försvar sin son Riociotti, som nyligen förärals med ett svärd af sina vapenbröder, tillbakavisar Garibaldi beskyllningen, att han icke skulle rest något hinder i vägen för Manteuffels förföljande af Bourbaki, och påstår, att han tillbakaslog fienden under tre på hvarandra följande dagar, fastän han till sitt förfogande endast hade 8000 man trupper ur Vogeserhären tillika med 15,000 man mobilgarde under general Pslissier. Ett stort antal af dem saknade vapen och ekipering och hade endast några dagar stått under hans befäl. Då vapenbvilan ingicks, från hvilken han (Garibaldi) hade den äran att vara utesluten, skickades till horom kavalleri, artilleri och så mycket mobilgarde, man kunde få rätt på; men det var för sent, och om han stannat qvar 24 timmar längre i Dijon, skulle hans trupper omringats och ösfverväldigats et en ofantligt öfverlägsen styrka. Endast friheten, säger ban, kKan ur Frarkrikes historia utplåna detta år och frigöra ett ädelt folk från aristokrati och prestadöme. I en efterskrift gör ban utkast af den taktik, som borde ka följts: Om östhären, underrättad lika som jag om Manteuffels marsch, i st. f. att draga sig tillbaka till Schweiz öfver Jurabergen, som då voro betäckta med snö oeh is, hade fallit tillbaka genom Doubsdalen, dess naturliga förbindelselinie, och sålunda understödts af de siarka platserna Besangon och Auxerre, under det vi, genom att besätta Mont Valland som behersker Döle ochl Dijon med dess omgifningar, helt säkert skulle hafva understodt den under all fara, då skulle den icke hafva rönt ett så förfärlig olycka. Men general Bourbaki, som icke ville sätta sig i förbindelse med en general Garibaldi, underrättade mig aldrig om sina operationer eller om sin ställning, fastän han kunde ha utfört sin slankmarsch från Niövre till Doubs-dalen, betäckt af små kårer från vår här på sin venstra flank, der fienden var. När jag underrättades om detta olycksaliga återtåg och gifvit mig på jernväg ut med en liten förtrupp för att hjelpa honom samt befalt alla trupperna att följa mig, erfor jag vid min ankomt till Lons-le-Saulnier, att östbären redan inryckt i Schweiz.