Göteborgsposten – 23 december 1874, sida 1

ELILHCTLAMAr Det bar nu blifvit en vana, och en kär vana för vår bildade allmänhet, att få vid jaltiden hvarje år mottaga ett nytt band af den välkända samlingen Svenska Akademiens landlingar, utgifna hos P. A. Norstedt. Så har i dagarne den 49:de delen af dessa handlingar kommit oss till handa, utmärkande sig, såsom höfves den vittra areopagens alster, för ett det yppersta innebåll. Först en till minnespenningen öfver Olaus Petri fogad minnesteckning öfver denne reformatoriske andlige, utförd af prof. Svedelius. Framställningen måste i synnerhet vara af intresse för våra dagar, då kampen mellan den romerska staten och kyrkan är så allmän och med hvarje dag tillväxer i afseende på proportioner. Och en jemförolse mellan förhällandena då och nu är lärorik och af stort intresse, likasom Olai Petri höga reformatorsgestalt mäktigt aftecknar sig mot sjelfva det storartade reformatoriska tidehvarfvets bakgrund. I sådan stil är Svedelius en ypperlig tecknare. Det är energi och genielitet i uppfattningen, der är djerfhet och noggrannhet i kompositionen. Vid läsningen af deana minresbild påminnas vi åter om förf:s löfte att utgifva en historia öfver Gustaf Wasa; bogen och lasten att enart få se denna historia tillgänglig för allmänheten kan nu endast ökas, och skildringen af Olaus Petri gifver oss en försmak af hvad vi i det härvseendet kunna vänta. Härefter följer den af prof. Böttiger, enligt Svenska Akademiens uppdrag, författade sång till enkedrottning Josefina, i anledning af hernes jubileum i fjor. Sist följer en litteraturhistoriek skildring af Carl Wilhelm Böttiger, hvilken utan allt tvifvel skall med den största fägnad mottagas af en hvar, och i och för sig är ett särdeles värdefullt bidrag till det litterärhistoriska forskningsarbete, som, väl behöfligt, för närvarande fortgår inom vårt land och förtjenar allt vårt deltagande, vår sympati. Den redogör för det ur många synpuakter så märkliga Auroraförbundet i Upsala, hvilket omständligt skildras såväl i hänsyn till dess gemensamma förbundsverksamhet som till intressanta biografiska meddelanden om enskilda af dess medlemmar. Förf. slutar sin skildring sålunda: Fenomenet af Fosforismens framträdande fattar man ej rätt utan kännedom af hvad som närmast gick förut. Fosforismen var den redan utbrutna stormen; Auroraförbundet var barometern, som förebådade dess annalkande. . Det handlade af instinkt, det kände och angaf på förband ett omslagsvåder i vår litteraturs stiltje. Men om detta förbund har man hittills vetat allt för litet. De trenne år, som närmast föregingo de nya idernas utbrott, hafva i viss mån utgjort en lucka i vår litteraturhistoria. Med undantag af de upplysande vinkar, dem Atterbom sjelf på spridda ställen gitvit, har mao om nämnda förbund ej vetat mera, än hvad Sonden derom meddelat på en half sida, och sedermera Fryxell och Malmström på några rader. Då nu, på grund af förbundets egna protokoll och akter, en fullständigare skildring kunnat se dagen, bar denna i främsta rummet bort gifva en åskådlig bild både af det hela och af hvarje dess del. Detta har ej kunnat ske utan en omständlighet, icke alltid motsvarad af innehållets vigt. Det unga förbundets medlemmar hafva här, hvar efter annan, framträdt sådane de voro: omogne, djerfve, entusiastiske, fulle af nit och framtid. Deras ärlighet i afsigten, allvar i sträfvandet, kraft och uthållighet i viljan, har lika litet kunnat undfalla oss som blindheion i deras sjelftillit och oblygheten i deras framfart. Man öfverraskas att se en grupp af ynglingar midt i nöjenas ålder sätta sitt högsta i att arbeta för en ide. Hur än den öfvertygelse må vara, till hvilken de kommit, de ega en, de äro viilige och färdige att, vore det än som martyrer, lefva för den, kämpa för den. En ärelystnad, så tidigt vaknad, bör icke heller till det alldagliga, helst när den, som här, riktas på ingenting mindre än en genomgripande reform af den fosterländska bildningen. Man kan le åt desse unge, som, nyss komne ur skolan, begynna sin bana med att söka ett odödligt namn, men anledning till ett sådant löje erbjudes icke ofta. Taflans hufvudfigur bar icke kunnat annat än intressera oss mest: en halft utsprucken yngling, som, ännu med barnets oerfarenhet i hjertat, hvälfver i sin hjerna en mans planer. Ända från vaggan en sånggudinnornas älskling, spanar ban i alla diktens rymder efter ett sig värdigt ideal och inkläder sina skapelser i nya, främmanda former. Till ljusets kämpe känner ban sig boren omgifver sig med en lifvakt af jemnårige för att främja dess heliga sak, och går, i medvetande af sin och deras afgjorda mission, gladt och modigt en strid till möte på lif och död. Full af motsatser, brottas han dock lika ofta med sig sjelf som med en verld, der han ej kan finna deras lösning; under det bans fantasi jublar i sin flykt, och hans tankar arbeta att runda sig till system, sörjer hans känsla, gråter hans hjerta. Hans väsende är klufvet: han trånar efter frid och trånar efter storm ; han vill bygga och rifver blott ner, vill sprida ljus och drager ihop dimmor, drömmer elysisk ro och rusar till anfall, är entusiast i sitt hat som i sin kärlek och har ingen gräns hvarken för sin förtjusning eller sitt förakt. ÄÅlskvärd ännu i sina förirringar, upphör han att vara det, vär sjelfförtroendet växer till svindel och en hand, skapad för lyran, börjar att hugga omkring sig med stridsyxan. Han är då på en gång jätte och dverg, förfärligt vred, men nästan komisk i sin vrede, ett lamm i lejouhud, en barnfrom själ, som retar upp sig sjelf och icke skrämmer någon. Det är skuggor kring denna bild som det är sol; men att här hafva frambållit dem, kan icke nedsätta eller förringa värdet af ett minne, för Pomt litteratur så dyrbart och kärt som Atteroms. Från samme högt aktade förläggarefirma hafva vi äfven mottagit i py upplaga andra delen af En Målares Ånteckningar, utdrag ur dagböcker och bref sf Egron Lundgren, i hvilken den spirituele tecknaren och ekrittställaren skildrar siva resor i Indien. Ått jemväl denna nya upplaga snart skall varda slutsåld, är antagligt; ty Egron Lundgren är i mycket hög grad såväl vår kritiks som allmänhets persona grata. Från samma förläggare ha vi erhållit för anmälning Skildringar och Berättelser för Ungdom, samlade af C. J. Bergman, som här lemnar i öfversättniog ett betydande antal med god urskiljning valda mestadels äldre och för föregångna slägtled kända och kära berättelsor, hvilka böra kunna upptylla sitt ändamål På Viktor Böhlmarks förlag i Stockholm har utkommit första häftet af en, fullkomligt