Göteborgsposten – 16 december 1874, sida 1

2— — — Det är naturligtvis hans, sede hon för sig sjelf rodnande och småleende, då hon tog af sig sina handskar och lösto upp sin hatt. Jag visste att han var hemma, fastän Beth varit så slug rörande den saken. Der hänger hans svärd äfven och hans sporrar och hans fältflaska. Jag förmodar, att hans far tycker om att alltid ha dem för ögonen, och detta är utan tvifrel mr Rutherfords särskilda rum. Beth har ofta talat om hans ofantliga lagbokssamling. Hvad de aila äro betagna i den der yngliogen! Jag undrar, om jag någonsin skall bli det! Må det dermed bli huru som helst, så skall jag draga nytta af hans kappa. Det är lustigt nog att jag skall lägga mig i den här i hans fars arbetsrum; men jag kan ej underlåta att begagna mig af en så tydlig försynens vink, och dessutom skall han aldrig få veta det. Hon släpade en af de stora lädervolymerna till ena ändan af den improviserade bädden för att tjena som hufvudkudde, och då derefter allt var i ordning, höjde hon sig på tå för att sänka gasen, hvars klara sken plågade hennes ögon. Naturligtvis släckte hon i stället alldeles ut den. Detta var något förargligt, men Milly ver ej mörkrädd och hade genomgått för mycket denna dag för att fästa sig vid småsaker. — Det är på sin höjd blott för en timma eller så, tänkte hon lugnt; de skola säkert vara hemma klocken två, och jag kan höra dem i mörkret lika bra, som om det vore ljust. (Forts.)