Göteborgsposten – 16 december 1874, sida 1

toman, ingen beqväm möbel af något slag, hvarpå hon; för ett ögonblick kunde hvila sina uttröttade lemmar! Och hon var så frusen, det arma barnet, så trött och så hungrig! Tårarne kommo åter för en liten stund, men de gjorde henne godt; och sedan hon låtit dem flöda i några minuter, brast hon helt plötsligt ut i ett klingande skratt och började derefter på rent allvar se eig omkring efter medel till att förbättra sin belägenhet. Kölden var det värsta. Äfven med fönsterluckorna igen trängde nattluften skarp nog genom den brutna rutan, och Milly skälfde redan. Om: hon blott hade tagit en schal med sig, eller om det blott funnits en bordduk i rummet, eller om hon skulle rycka upp ett stycke af mattan! Hon var beredd till hvad som helst i sin förtviflan, men hon fruktade att den sista idn var outförbar. Hon var just i begrepp att lägga sig ner på det hårda golfvet, då hennes blick helt plötsligt föll på en stor rulle af någonting mörkt och tungt, som syntes vara icke olikt en matta, stående i ett hörn af rummet. Det var ett ögonblicks verk att taga och rulla upp det, och se, till Millys outsägliga förnöjelse, fann hon det vara en stor fältkappa af fint mörkblått kläde, varm och tung och ej synnerligt smutsig, fastän den bar märken efter begagnande. — En sådan försynens skickelse! utbrast Milly och skyndade att utan dröjsmål breda ut kappan på golfvot och taga dess egenskaper i skärskådande. Den var stor nog att tjena både såsom bolster och täcke, och Milly dröjde ej att begagna sig deraf.