Göteborgsposten – 16 december 1874, sida 1

något of sin oro, innan hon kunde hemta tillräckligt mod för att gå och leta rätt på gasen. Då denna blifvit påtänd och det förskräckliga mörkret. förjagadt, steg dock hennes mod och hon gick rakt till dörren med föresats att trotsa det synbart öfvergifna husets faror och gå att uppsöka mat och en säng. Huru stor blef ej hennes bestörtning, då hon fann dörren stängd. För sjette gängen på denna dag greps hon af förtviflan, för sjette gången frågade hon sig: Hvad skall jag göra? Hon skakade dörren med hela sin lilla styrka, hon slog på den med sina små knutna händer, hon till och med sparkade på den i sin förtviflan; men ingenting hjelpte. Ödet var synbarligen emot henne, och ho kan kämpa emot ödet? Äuvnu en gång bragt till tålig undergifvenhet öfvergaf hon den gagnlösa striden och såg sig ödmjukt omkring för att försöka upptäcka det bästa sättet för henne att foga sig i omständigheterna. Aldrig fanns ett rum mindre lämpligt för en beqväm nattlig hvila. Väggarne vero ända till taket fullsatta med solida svarta valnötshyllor, hvilka återigen vero fullsatta med tunga, i läder bundna volymer af ett dystert utseende. Ännu tyngre och dystrare volymer voro uppstaplade på golfvet här och der i hörnen; ett massivt bord midt i rummet var öfverhopadt af ännu: mer utaf samma slags tunga och hårdsmälta litteratur samt betäckt med papper, som tycktes ha med lagfarenheten att göre. Ett halft dussin högryggade, stela och med messingsknappar försedda stolar stodo högtidligt rundt omkring; men ej en softa, ej en ot