Göteborgsposten – 15 december 1874, sida 2

—— — — — —— höga stentrappan samt ryckte med nervös brådska ifjhandtaget till ringklockan. Dess höga silfverklang ljöd gnnom huset; Milly kunde tydligt höra den utanför och drog ett långt andetag af lättnad vid tanken på, att hon var så nära slutet af sina bekymmer; men den ena minuten förgick efter den andra, och hvardera var lika lång som en timma för den uttröttade, förskräckta flickan, utan att några hastiga steg närmade sig dörren, som fortfarande bölls ogästvänligt sluten. Milly tyckte åter i handtaget och åter ringde klockan; hon kunde höra dess ljud tydligt nog, och undrade huru det kunde vara möjligt, att detta ej hördes derinne. Säkert kunde ej hvar enda menniska ka lemnat huset; familjen var ute, det visste hon, men hvar voro tjenarne, och hvarföre kommo ej de? De kommo emellertid ej, och Millys hjerta uppfylldes af förtviflan. Detta var det värsta, som hittills händt henne, ty det var midnatt, och hon var fullkomligt ensam. Hon visste alldeles icke hvad hon skalle göra, och så sjönk hon ner på stontrappan, hungrig, trött och förskräckt och grot bittert i sin öfvergifvenhet. Huru länge hon satt der, visste hon ej; men snart hörde hon ljudet af hastiga steg som kommo närmare; och detta ljud väckte en ny känsla till hälften af Kopp till hälften af fruktan i hennes hjerta. Hon reste sig upp och gick ner för halfva trappan. Hon hade beslutat att tilltala honom, hvem han än måtte vara, och bedja honom försöka väcka upp folket i huset; hon trodde ej allt det hon hört pratas om karlarnes elakhet, och i alla händelser hade hon ej erfarit annat än aktning och uppmärk