Göteborgsposten – 14 december 1874, sida 1

sot rimligt skäl att ej obetingadt gilla en princip, som i och för sig är rättvis och som i tilllämpningen, genom! den täflan som derigenom kommer att uppstå mellan statens och de privata fakulteterna, ovilkorligen kommer att verka godt. Det är också antagligt att förslaget går igenomdi andra läsningen. Ett annat lagförslag, som i dessa dagar skall framläggas, kommer deremot förmodligen att möta ett allvarsammare eller åtminstone allmännare motstånd. Det är den nya presslagen. Som bekant befinner sig Frankrike alltsedan revolutionen d. 4 sept. under en fullständig godtycklighets-regime, som den i saken mest intressorade parten, pressen sjelf, naturligtvia först och främst är angelägen att få upphäfd. Men detta; tillstånd medför äfven för regeringen sjelf stora obehag, då den derigenom ju direkt måste ingripa på administrativ väg, så snart ett inskridande mot pressen måste ske, hvarigenom således uppstå täta anledningar att uppegga passionorna mot densamma. Innehållet af det nya förslaget är ännu icke i detalj kändt, men det lärer i hufvudsaken gå ut på ett återupptagande af 1852 års presslag. Denna kejsardömets första lag utmärkte sig, som hvar man vet, icke för mildhet, och venstorns tidningar upphäfva redan höga rop vid blotta tanken på dess återupplifvande, men den lärer vara den mest praktiska af alla de tjogtals tryckfrihotsförordningar, som längre eller kortare tid varit. gällande i Fravkrike under. detta århundrade. Man har försökt alla möjliga systemer ifrån den mest obundna frihet, vanligtvis räckande i högst sex veckor efter hvarje ny revolution, ända till dödsstraff, som var kommunens ultima ratio, och det finnes intet enda parti; som ej ropat på tryckfrihet, så länge det befunnit sig i oppositionen, och som ej i sin tur skärpt lagarne, när det kommit till makten. Så ser man också nu den yttersta högern och venstern tillsammans bereda sig på att göra en stark opposition, under det att det gamla parlamentariska syetemets anhängare skola komma att försvara repressionssystemet. Parlamentsundersökningarne om 1870-71 års händelser äro ännu ej afslutade, och rapportorna derom, hvilka en gång skola bilda den bästa källan för den fullständiga historien om detta minnesvärda år, utgöra redan tillsammans nästan ett litet bibliotek. Den sista af dessa rapporter, hvilken tvifvelsutan skall komma att; ådraga sig en allmännare uppmärksamhet äfven utom Frankrikes gränser, för den person, som den gäller, handlar om Garibaldi och den roll han utförde under kriget. Hans kampanj har visserligen af både de franska: och tyska militärförfattarne, från strategisk ståndpunkt, bela tiden varit ganska hårdt bedömd, men ingen bar likväl talat om honom i så stränga ordalag som författaren till den ifrågavarande parlamentsrapporten. Han kommer till det resultat: att general Garibaldi har icke försökt att en enda dag eller en enda timma försvara bergspassen norr om Dijon, hvilkas bevakning var honom anförtrodd; att, oaktadt hans generaletabs försäkringar om motsatsen), general Garibaldi var noga underrättad om alla fiendens rörelser; och att, då han icke kämpat varit, detia med sull afsigt... Genersl Garibaldi har hållit regeringen i fullständig okunnighet om händelserna omkring Dijon. Det är bevisadt, att geperal Garibaldi hade till sitt förfogande tillräckliga hjelpmedel att uppehålla fienden i hans framryckande, till och med för att hejda honom; han gjorde det icke, och det är att anmärka, att det endast hade behöfts några dagare uppehåll, för att vår arms bade kunnat bringas utom all fara. — Rapporten slutar med följande ord: Om general Garibaldi vore en fransk general, : skulle vi ha varit nödsakade att begära af eder, att denna rapport Joch de handlingar, hvarpå den stödjer sig, måtte af nationalförsamlingen öfverlemnas till krigsministern för undersöknings anställande, huruvida ej general Garibaldi borde ställas inför krigsrätt för att svara för sitt uppförande, då han lemnat i fiendens händer med full afsigt och utan atrid (dessa ord äro kursiverade i rapporten) positioner, hvilka han erbållit i uppdrag att försvara, hvarigenom han förorsakat förlusten af en fransk arm och föranledt en krigsolycka, 3som i historien; icke har någon annan motsvarighet än Metz och Sedan. Anklageleen, framstäld med den autoritet, som en sådant offentligt dokument innehåller, är, som man finuer, af allvarsammaste slag, och det är för Garibaldis egen och för det historiska intressets skull att beklaga, att frågan ej kan få den offentliga utredningen inför en krigsdomstol. På en sådan beskyllning är det icke nog attåsvara med tomma edeklamationer. Det är bekant, att när generalen begaf sig till Frankrike, han i en proklamation förklarade sig ej ha för afsigt att kämpa mot de tyska bröderna, men hvarföre drog. han då svärdet? : I ett föregående bref omnämndes den propaganda som gjordes för marskalk Mac Mahon genom kringsändande till alla Frankrikes folkekollärare af hans biografi, hållen i de mest pompösa ordalag, och porträtt. I dessa dagar har en broschyr blifvit kringsänd till en stor del af armåns officerara, innehållande en mängd förklenliga och skymfliga utlåtelser mot nationalförsamlingen och en uppmaning till presidenten att upplösa representationer och regera på egen hand. — Saken har väck! en viss uppmärksamhet, men man är allmän ense om att anse Mac Mahon sjelf främman de derför. och för. hvarje tanke på något state streck. A AC hö ha hor hö Mö hm Mo nåd hen UUABK hänt m ) Chefen för generalstaben, en f. d. apotekar i Dijon, br Bordone, som utnämdes till general, ha ket ak 4f( OhAF om aan Hårihaläfssolr