Göteborgsposten – 12 december 1874, sida 5

al år sedan, i Marstrand. Festligt smyckade åtar ölverförde till Arvidavik glada skaror af högtideklädda herrar och damer, hvilka inom ort i den lilla societetssalongen bildade en orokig samling. I fonden af den smakfullt lekorerade lokalen lästes initialerna ZE. M. i sommor och ömse sidor derom syntes tvenne llegoriska utkast, utförda af en ung målare, edan då räknad som en af vårt lands mest ramstående, det ona föreställande tragadien (en scen ur Hugenotterna), den andra komedien (en d:o ur Figaros bröllop); båda omgifna af lämpliga emblemer. Vid fylda bålar föreslogs snart en skål för festens föremål — ty det fanns ett särskildt sådant — i följande ord: Säg, hvad sökte Du i fjerran länder? Ära, lycka, glädje fionas här. Sköna äro älven Sveas stränder, Och dess dotter är sin moder kär. Bjuder England guld åt våra ljufva Näktergalar — är det dock en tröst, Att Louise ej sålt den silfvergrufva, Som hon bär uti sitt svenska bröst. Rik är malmen och i konstens degel Smältes den vid offerlågans brand, Och fullhaltigt mynt, med. egen pregel, Strör hon furstligt ut kring stad och land. Blif hos oss! Vi ha ej råd förlora Någon Regementets Dotter mer. Älska, brinn och sjung som Leonora, Medan ännu dagens stjerna ler. Låt kritiken snattra som en skata, Dina toner göra henne stum. Och de milda stjernor, o Agatha, Lysa dig från konstens tempelrum. Intet törne såra skall din panna, Myrten flätas i din lagerkrans, Blott på scenen blöder donna Anna, Men i hemmet lyser Hymens glans. e A— —UA-Herrlig glädje skall ej gudar reta — Deras afund du ej väcka skall; Då du segrat bar som Margaretha, Itervänder du till makans kall. Och uti ditt. eget hem vid härden Med din lilla flicka skall du då Tänka: lysande, men kall är veriden! Borta bra, men hemma bäst ändå! Nå väl... föga mer än tio år ha förgått och festens föremål: Louiass Michaöls, bär ej längre en silfvergrufva utan en obotlig ejukdoms gnagande matk i sitt bröst, hon står ensam i aitt hem; ty borta är hennes make, borta hennes älskade lilla flicka; den glada, lefnadsfriska lilla Mia, med barndomens oskuld i ögat och helsans rosor på kinden. Och: borta är äfven skalden, som då räckte fram till henne en krans af diktens fagra rosor ... några år allenast, och äfven han hade gått till det okända land, hvarifrån ingen återvänder, ty sängarens namn var -— Herman Bjursten. Krövikeskrifvaren kan lika litet, gom någon annan dödlig, smickra sig med att göra alla sina läsare till paas och derpå torde vissa, då och då öppenbjertligt offentliggjorda, epietlar vara talande bevis. Med sina läsarinnor bar han deremot alltid vågat hoppas att stå på god sot — vare sig med eller utan epistlar. t Det kan derför alldeles icke falla oss in att undertrycka nedanstående, till oss under veckan anlända skrifvelse, så mycket mindre som den deri. uttryckta åsigten af osa till fullo delas. Ja, nog dela vi åsigten, men vi äro icke nog saneuiniska att kunna dela dei brefvet uttryckta förhoppningarne. Det gäller borttagandet af en gammal fördom, mera inbiten än en tjärfläck på en ekär sidenklädning eller en stearinplätt på en svart frack, en fördom, mot hvilken man dragit i härnad både med allvarets och skämtets vapen, en fördom, som för några år sedan rörde upp en väldig tidningspolemik, som satte samiljer i harnesk emot hvarandra, en reform, som visat sig vara svårare att genomdritva än till och med den beryktade representationsreformen . ... Se här, emellertid, skrifvelsen i fråga: Herr Krönikeskrifvaret Vetande Eder vara en anhängare af och ega en öppen blick för alla nyttiga förbättringar, anhåller jag godhetsfullt att genom Eder få en reform; som förtjenar all uppmärksamhet, päpekad och införd. Det är nemligen allmänt kändt, med hvilken lätthet och ledighet en konversation föres på de främmande språken, just derför att det finnes ett allmänt tilltalsord. Hvarför kunna vi ej, isynnerhet nu när såsongen är inne, följa exemplet, då vi, enligt min tanke, ega ett utmärkt sådant i ordet Ni? Kunde vi icke till en början komma öfverens om att nyttja detta tilltalsord på våra baler och tillställningar? I, mina medsystrar, kunnen bestämdt göra mycket härför, ty jag försäkrar Er, att finge berrarne höra oss tilltala dem med detta ord, skulle de icke tveka att göra detsamma tillbaka. Hvad sjelfva begagnandet beträffar, skulle jag vilja tillråda, att ej lägga mycken tonvigt derpå, emedan det då för det ovanda örat mindre skulle märkas. Dessutom kunde vi ju emellanåt tillägga namnet för att göra det lättsmältare, t. ex. så här: Tror ni det, hr A.? Ni spelar ju piano, fröken B.? Att begagna det mot gamla personer -bör kanske undvikas, då de troligen äro så vanda vid titeln, att de ej kunna undvara densamma. Detta kunde kanske hafva till följd, att; när de gamla hörde oss använda det, många af dem gjorde detsamma för att synas unga. Att vi skulle vänja oss dervid lättare, än vi tro, synes deraf, att det ej stöter ess, när vi läsa det i vår skonlitteratur eller höra det från scenen, och komme det blott i allmant bruk i söllskapslifvet, skulle det nog icke dröja länge, innan det spred sig till den öfriga sammanlefnaden. Låtom oss derför komma öfverens om att använda tilltalsordet Ni, och vår goda sak skall segra. Ragnhild: Så-å, tror ni verkligen det, bästa fröken Regnhild? Oaktadt den smickrande åsigt, ni -godhetsfullt behagar hysa för vår förmåga att genomdrifva ett och annat, måste vii detta fall absolut erkänna vår vanmakt, ty vi kunna bevisa, att alla försök till åstadkommande af denna reform inora vårt sällskapslif strandat i första rummet på Edra medsystrars och i det andra på våra medbröders tydligt visade mot vilja för begagnandet af det försmädliga tilltalsordet. För vår del tillhöra vi deras antal, som, detta oaktadt, drista att begagna oss deraf, n. b. då vi se att det icke sila uppta ges, men vi kunna å andra sidan ej underlåta att finna frågan för tidigt väckt, så länge man, så allmänt som här, inom sällskapslifvet begagnar sig af de utsökt smakfulla Åtitlarno: ak RER A