Göteborgsposten – 12 december 1874, sida 5

)hristina Maria Sandström, 71 år, 7 dec., Karlshamn. — Är Olof Fr. Ståhl, 59 år, 4 dec., Mossernd. — fru Anna Maria Brodin, f. Axelsdotter, 66 år, 9 lec., Wimarka. — Gästgifvaron Sven Olsson, 68 år, 7 lec., Blekemåsa gästgifvaregård. — F. inspektoren Daniel Maximilian Danielsson, 63 år, 9 dec, Lund. Veckokrönika.! Venus förbi! — Fotografien som tröstare. — En välkommen gäst. — Huavilllil — Musikföreningens konsert. — Edmund Neupert. — Ett minne och ett kaldestycke — Blott tio år! — Respekt för damernal — Reform-bref. — Ett önskningsmål. — Mindre Teatern. — Bemott förebråelse. — Cirkus Låonard. — Upp med staketet! — Julklappslista— Uppmaning. — Dyrbara pelgar. — Ett lik, som vill — slåss. — ÅnekdotNå, värdaste läsare, fick du se Venus i sin prakt i onsdags? Inte? Trösta dig, kära du, det samma har händt flera dödliga än dig, mellan Ystad och Haparanda, mellan Wladiwostock och Nagasaki. x I Wladiwostock, der Åobservationerna ej slogo riktigt lyckligt ut, hittade man på ett egendomligt sätt att trösta Big... Hvilket då? Man tog tretton olika fotografier af en och samma person. Verkligen? Jo, det står tydligt i alla tidningars telegrammer: Tretton fotografier togos af amerikanaren professor Hall. Sä, att vi verkligen fingo oss en ganska barsk vinter. Nu ångra vi emellertid, att vi önskade oss en dylik, ty vi ha nu kommit att tänka på, hvilken tillökning i de ovälkomnå gästernas antal kölden är för fattig man i hans boning — om han har någon, Om? MN Ack ja! Höjd at menskligt elände! Äfven inom det rikaste, det mest välgörande, till det yttre mest prydliga och välmående samhälle finnes det menskliga varelser, hvilka bokstafligen icke ega tak öfver hufyndet, arma dödliga, hvilka med afundsjuka blickar betrakta de lyckliga (), som funnit ett hem och ett skydd i något uthus, i ett eländigt hybble, der nordanvinden isande opelar in genom apringorna, der råttor, stora som kattor, om nätterna bortjaga all sömn från de dödströttas läger och om dagarne snart sagdt olita de torstiga omulorna ur deras af kyla och mattighet darrande händer ... Vi veta mycket väl, att man hos 0ss, inom vårt samhälle, så vidt möjligt, sökt och söker att förekomma eller lindra bostadsnöden, men understundom gränsar detta, åtminstone för stunden, till det omöjliga. Härpå ha vi just i dagarne sett ett exempel i det en dol uttattiga familjer hotas mad att bo på gatan, dertör att de hus, hvari de hittills af gunst och nåd fått slå upp sina bopålar, nu skola rifvas och de — oaktadt de med bestämdhet vetat; hvad som hotade dem — försummat att, eller kanske rättare uttryckt, ej förmått att skaffa sig andra bostäder. Den stadsdel, der dessa hus äro belägna, har länge utgjort en mörk fläck för vårt samhälle, belägen som den är i rjelfva bjertat af staden, och krönikeskritvaron sjelf har mången gång påpekat önskvärdheten af dess jomnande med jorden. Nu, då den ändtligen synes komma att tillhöra det Göteborg, som går, skall dock dess bortgång helsas med — tårar! Oaktadt den bitande kölden sistl. torsdags afton hade en talrik åhörarekrets då samlat sig i Nya teaterns salong för att öfvervara Musikföreningens sista konsert på det gamla året och för att ännu en gång njuta af den öfverlägsna talangen hos en af pianots heroer, ty som en sådan kan Edmund Neupert väl anses. Få konstnärer förena i så hög grad, som han, styrka med behag, grundlighet med fin uppfattning, färdighet med smak, De största svårigheter äro för honom småsaker, ätven i de mest inkrånglade Liszts-mirakler behöfver han ej i tid och otid anlita pedalen för att dölja en bristfällig teknik, hans anslag är exakt och elegant, utan all konstlad tillgjordhet, tonmassorna framvälla under hans konsterfarna händer utan alla biljud, rena och klara som källans våg. Han förenar en Rubinsteins titaniska kraft med en Jaölls smältande ljufhet och en Sattors perlande teknik. . Då man hör honom spela, erfar. man samma känsla af välbehag, at inre harmoni, som vid äskådandet af ett fulländadt konstverk. Det jubel; hvarmed hvar och en bland de af honom utförda tonskapelserna -helsades, vittnade också om det djupa intryck, han gjort äfven på vår allmänhet. En litea juvel af den rikaste melodiska fägring var den egna tonskapelse, konstnären utöfver programmet föredrog, sedan han efter det briljanta utsörandet af Faustvalsen upprepade gänger måst framträda för att mottaga åhörarnes tacksamhetsoch afskeda-helsningar. F d Med undantag af hr Neuperts uppträdande utgjorde Schumanns-kompositionen det enda nya för aftonen på programmet. At detta intressanta arbetes tronne delar föreföll den första, ouverturen, lättfattlig och melodiös, deremot hade achorsot en egendomlig, mörk anstrykning, mot hvilken finalens hymnartade anlåggning bjert afbröt. Stycketa skönhoter skola utan vitvel klarare framträda vid en repris. Vore de öfriga styckena; som sagdt, icke nya, så voro de desto intressantare. Tannhäuser-ouverturen, Bach-Abert-fugan och Ballens målande förspel till fjorde afdelningen af RPagen och konungadottern, hvilka alla tre ställa stora fordringar på anförare och orkester, utfördes på ett så utmärkt sätt, med så förträfflig sammanhållning och fin nyansering, att denna konsert bildade en fullt värdig afslutning till den serie af verkliga högtidsstunder, som Musikföreningen under det senare-halfåret beredt vår allmänhet. Särskildt bör anmärkas