Göteborgsposten – 12 december 1874, sida 2

Ivarjehanda. Framtidsmusikens Keros, den af en fraktion så forgudade, af andra så bittert förkättrade Richard Wagner, har åter gifvit anledning till en af dessa skandaler, som sedan hans framträdande på den musikaliska vädjobanan, icke höra till sällsyntheterna. Denna gång bar skådeplatsen varit en konsertsalong i Paris, hvarest Wagnerianare och framtidsmusikens motståndare utkämpat en het strid med anledning af att å en af Pasdeloup gifven folkkonsert förekommit bland musiknumren förspelet till Tristan och Isolde-. Då stycket spelats till slut och Wagnerianarne förtjusta fördrade att det skulle gitvas da capo, uppstämde de olika tänkande en infernalisk hvisselkör, och nu uppstod ett spektakel, som varade omkriog en qvarts timma. Pasdeloup framträdde till rampen, anhöll om att vinna gehör och förklarade, att da capo-roparne skulle få sin önskan uppfyld efter konsertens slut och sedan de missnöjda aflägsnat sig. Så skedde också, och den lilla cligue af Wagners-beundrare, som stannade qvar, fick nu i ostördt mak låta sina örou tjusas af de gudomliga tonerna. I fråga varande stora opera, Tristan och Isolde, lär vara afsedd att gifvas å stora Operan i Wien, men osäkert torde vara, om häraf blifver något af, alldenstund kompositören ställt sina fordringar på honorariet så högt, att de svårligen lära kunga beviljas; maa talar om ett belopp af ända till 30,000 gulden. En gåsbatalj. Nyligen kom en af mina gossar springande, skrifver en meddelare till FordJyll. Flkbl.4, och ville hafva mig ut på gärdet i närheten af gården för att bjelpa till att jaga undan grannens gäss, då det var honom omöjligt att ensam skilja dem åt, då de båda gåskarlarna voro i den allvarligaste strid med hvarandra, För att göra gossen till viljes gick jag med och blef ögonvittne till en mycket roande scen emellan de båda stridande. Det var synbart, att det icke var mycken skilnad i styrka dem emellan, men de täflade om att slå hvarandra med vingarne och hugga hvarandra i hufvudet eller balsen, elier hvarhelst åe kommo åt, så långe de orkade röra sig. Till sist, då de hade stått en liten stund gapande och svårt dragande efter andan, flög den ene på den andre och gaf honom ett så fruktansvärdt slag på sidan af hufvudet med sin ena vinge, att han som död dignade ned i en torfgrop, under det den andre stolt ötver sin be: drift sträckte på halsen, ruskade på vingarne och bröstade sig inför gåsflocken som segerherre. Jag trodde nu striden utkämpad, men nu tog den döde gåskarlens familj parti emot fienden, och ett våldsamt slagsmål följde nu i öfver en qvarts timma och slutade dermed, att den stolte gåskarlen blef bokstafligen plockad, och blodet flöt omkring hans hufvud och hals. Jag fann det nu vara på tiden att rädda honom, då de annars säkert hade slagit honom till döds, men det var endast med nöd, som jsg kunde komma fram och lyckades rädda honom från hans fiender, hvilka jag formligen måste slå mig igenom. Under flera dagar samlades fienderna på denna plats, men då den gamle gåskarlen nu var död, så var och förblef fälttåget slutadt. Det märkligaste i det hela är, att de på detta sätt alla kunde enas om att taga parti mot segraren: det vittnar om godt gåsförstånd. Alltför taktfullt. Fyra engelska resande, två herrar och två damer, som det tycktes, ej alldeles främmande för det nationala onda, som kallas spleen, ofvervoro nyligen under ett besök i Bryssel uppiörandet af operan Faust. Inkilade i sin loge syntes de tvenne herrarne med hvar sin textbok i handen uppmärksamt följa operan, under det att damerna hade framför sig ett partitur, från hvilket de å en minut lyftade ögonen. Plötsligt blef det stor ippständelse i logen. Damerna hade upptäckt, att orkestern vid slutet af den bekanta fönsteracenen ofrerhoppat tolf takter. Damerna gåfvo högljudt sitt nissnöje tillkänna och deras kavaljerer skyndade till n advokat samt läto uppsätta en anklagelseskrift not direktören, deruti fordrande att återfå sina peningar för logebiljetterna. Direktören förklarade sig illig att lemna ersättning, men ej till hela det forrade beloppet, utan endast så stor del deraf, som i notsvarade värdet af de utlemnade takterna. Käande-parten, bäraf bragt ur koncepterna, afstod från ina ansvarsyrkanden.